Aftonbladet – 28 december 1870, sida 2

Lovell nu erfara. Knaopt hade lady John af grannlagenhet åter aflägsnat sig och lemnat de nyförlofvade ensamma, då klockan i förstogan slog ett timslag. Så harmligt — jag måste bort! utbrast mr Lovell med en högst missbelåten min. En stråle af hopp lyste i Silvias ögon. Skall ni åter resa till Paris? frågade hon hastigt. Mr Lovell såg förvånad på henne. Nej, jag skall endast gå ned till Saint Remyv, svarade han; men saken är, att jag redan borde vara der. Ljuset försvann åter från Silvias bleka ansigte. Det är odrägligt ledsamt att gå, sade mr Lovell tveksamt; men för att säga sanningen, bryter jag aldrig en öfverenskommelse. Detta var fullkomligt sannt. Mr Lovell hade den ädla oförmåga att bryta ett löfte, äfven om det gällde obetydliga saker, som karakteriserar vissa menniskor. Jag vill ej uj pehålle er, yttrade Silvia trött och gick vidare, men han var åter vid hennes sida. Ni ser ej frisk och glad ut, yttrade han med sakta och orolig röst. Är det något — något som gör er ledsen? Han såg på henne med det tveksamma uttryck i sina ögon, som blott sannt återgaf den ovisshet hon ännu kände. Jag satt uppe hela natten hos miss Meredith, svarade Silvia, liksom detta hade varit skäl nog. Ja, mycket sannt! Högst besvärligt naturligtvis!... Nåväl... jag måste gå, kan jag förmoda. ; Han tycktes vilja stanna för alltid hos Sivia, men hon fortsatte sin vägin, och som lady Johns röst hördes i förstugan, skulle han ingenting vunnit på att nu dröja hos sin trolofvade. sla, jag måste gå, upprepade han änma en gåoag med en hös honom ovanlig Jifiighet och gick, ntan att Silvia med ett ord sökte hålla honom qvar. Eovdll Kände sig mytket lycklig. Det