Aftonbladet – 27 december 1870, sida 4

värdigheter, hvilka ej voro många. En gång försökte jag att sporra bästen till språng för att se huru han då skulle bära sig åt — men utan knootlunkade höfdingen med. Etter återkomsten tillbragte jag aftonen med honom och hans familj. Hela tiden samlades mycket folk att begapa mig. De förundrade sig öfver mina glasögon; gjorde narr at mitt ljusa hår och skrattade åt mitt långa skägg. Allt dock med dämpade åtbörder och under försök att göra det utan att jag skulle märka något. Men dervid begingo de det misstaget att de tänkte högt, troligtvis ej eriurande sig att jag förstod deras språk. — Till natten hade höfdingens moder legt tvenne karlar att fläkta bort moskiterna från min säng, som ej hade några florförhängen. Dessa skulle dock snart blifvit onyttiga genom malayernas huafvudpassion: sömnen, om ej gumman sjelf nu och då kommit och väckt dem, hvilket hon dock hvarje gång giorde så högljudt, att äfver jag alltid vaknade deraf. — Morgonen derpå följde hela familjen mig till stranden och de blefvo särdeles förtjasta, då jag gaf dem min adress och lofvade emottaga dem på kontoret, om de någon gång komme till Batavia. Höfdiogen gaf, förrän jag afreste, ordres för åtskilliga tyger, hvilka han betalte kontant på förhand och som jag efter hemkomsten skulle tillsända honom — och jag afseglade. Vid Cap S:t Nicolas, Javas nordvestligaste udde, mötte jag Grefve Berg och gick ombord samt återkom med skeppet till Batavia redd, der Grefven ankrade den 18 kl. 4 e. m. Kapten B., som gladt öfverraskades al att i Batavia få läsa Åbo underrättelser, är nu inlogerad i rummet nästintill mitt, hvarest han redan inslumrat och måhända i drömmen ser sig förflyttad till hemmet och fosterlandet. Endast den som några år vistats fjerran från hemlandets stränder, kan fatta hvad det är för en fröjd att få herbergera en landsman Hj. B.