Aftonbladet – 22 december 1870, sida 7

ända tills den goda frun anslog en ny sträng. Ada Gray väntades och mrs Barton brände sitt rökoffer på hennes altare. En sådan söt varelse! sade hon. Sådana dufvolika ögon, som mr Meredith brakade säga. Verkligen! inföll Silvia, hvars mörka ögon blixtrade som på en ung falk. Föraktande att vara svartsjuk, tillade hon vänligen: Miss Gray är mycket vacker och angenäm. Ångenäm! hon är gudomlig, min söta vän! men hvad jag önskar, är att hon ville taga sitt beslut. Det är ej rätt att hålla två sådana friare i ovisshet! Hvilka två? frågade Silvia tvärt. Hvilka? Mr Meredith och mr Lovell, naturligtvis, som bäda sä länge suckat för henne., Silvia hörde henne, stel af öfverraskning. Kunde det verkligen så förhålla sig? Var detta lösningen af så mycket som förefallit henne besynnerligt? Hon längtade efter att få veta mera, att göra mrs Barton några frågor, men åter kom stoltheten och uppmanade henne att tiga. Nästa ögonblick gick tillfället henne ur händerna; mrs Barton erinrade sig, att hon ej ännu var klädd och skyndade åter till sitt rum. Men om han hade tycke för Ada Gray, hvarför skulle han säga att han hade det för mig? frågade Silvia sig sjelf; och svaret var så pass tröstande, att då mrs Groom kom in till henne med en kopp t6, var hon sig åter lik och kunde tacka mrs Groommed ett af sina glada leenden. Sade pi inte att mr Meredith väntades åter i afton, mrs Groom? frågade hon. Jag längtar mycket efter nyheter om vår käre, gamle kapten. Så gör äfven jag, och utan tvifvel borde någon snart komma och taga värd om det stackars slottet, som står der öfvergifvet efter branden. Men ändå ville jag innerligen önska, att hvarken mr Meredith, hans syster aller kapten må komma ännu på mången god ag.n