Aftonbladet – 22 december 1870, sida 6

ropade Silvia, häftigt rissnöjd; men jag vil alldeles inte stanna här. De äro lika hvarandra, allihopa, anmärkte mrs Groom filosofiskt. Alla vilja följa, sin egen håg, hur tungt sorgen än trycker en annan. Jag går till förpaktargården och stannar der, yttrade Silvia utan att låta, beveka sig. Madame de YEpine bad mig lemna: er detta, sade mrs Grooia och Täckte Silvia ett bref, hvilket hon hade gömt såsom sista resursen. Silvia tog biljetten och läste: Silvia mia, mitt bjerta är förkrossadt. Var icke ond på mig, emedan jag lemnar dig ar Om en, högst två dagar kommer jag hem och för min far med mig. Ack, Silvia! mitt öde är så tungt... -sa grufligt tungt! Bed för din Josefine Jag är inte ond, sade Silvia betydligt bevekt, men jag -går i alla fall till förpaktärgården. Nu förlorade mrs Groom alldeles tålamodet. Mr Meredith väntas dit tillbaka i afton eller i morgon, sade hon kärft; vill ni ändå gå, så gör hur ni behagar; det är allt hvad jag har att säga. Silvia kände sig öfvervunnen, men det var endast stoltheten som hindrade hennes tårar från att talla. . Får jag hjelpa er att kläda er? frågade mrs Groom. Nej, jag tackar; det är så tidigt ännu. Jag skall försöka att sofva litet mera. Hon gick till sin bädd och lade sig åter, nalfklädd som hon var, samt vände sitt an igte mot . väggen. . Mrs Groom gick sakta ifver golfvet och tillslöt varsamt dörren efer sig. Det var han som förmådde sin syster att emna mig här,, tänkte Silvia häftigt uppörd; jag vet att så var. Jag hörde hoiom säga: låt henne sofva. Jag trodde att ag drömde, men nu vet jag att jag ej gjorde et. Han är skulden till att jag är här. Ivarför kunde jag inte få följa med och