Aftonbladet – 21 december 1870, sida 6

aktligt; xmen tänk dock på min vän, om du skulle få familj — en talrik familj, tillade han med ökad liflighet. Min faster var i tio år barnlös och fick derefter under sju års tid en liten planta om året. Nå — hennes man, som också hade tyckt dem ega nog att lefva af, nödgades då kasta sig in i spekulationer. Och förlorade dervid allt hvad han egde, Var god och kom ihåg det, min far. Ja, hvartör blef han ruinerad? Jo, eme.dan han ej på förband hade dragit försorg om sina barn, men pu var för djett i sina spekulationer, genmälde den försigtige kaptenen. Jag tänker mig för i tid. Madame de IEpine hade intet vidare att säga och teg hela tiden tills de stego i land. Mr Loveil skildes från de öfriga i skogen. Farväl, mademoiselle Nardi, sade han med en skymt af vekhet i rösten och höll Silvia qvar, medan madame de TEpine gick vidare. Jag får inte se er mera innan vår afresa.n Farväl, mr Lovello, svarade hon ganska logot; jag önskar er en angenäm resa. Och med en vårdslös böjning på hufvudet gick hon vidare, utan att en enda gång se sig tillbaka. h Månen hade gått upp och upplyste vägen med sitt milda Sken. Luften Jjaf och qvällen mycket vacker, men Silvia kände sig alltför belåten öfver att hafva visat mr Lovell sin likgiltighet för att märka dess skönhet. Hon gick med raska steg och hade snart upphunnit Josefine, som stod vid ett träd och sakta klagande lutade sig deremot, Josefine, hvad är det? frågade Silvia, hastigt ryckt ur sina sjelfviska tankar, Jag får aldrig se honom merax, sade madame de I!Epine, med en lidelsefull häftighet, hos henne ganska ovanlig — aldrig, aldrig meral Silvia blef för djupt uppskakad, för att xunna tala; hon hade icke heller tid derill, ty kaptenen och hans måg kommo; malame de IEpine sansade sig hastigt och fortatte sin hemväg, (Forts.)