Aftonbladet – 19 december 1870, sida 1

att han skulle anse h:nom af äktenskapets band icke låta hindra sig från en liten, Jätt kurtis såsom en tillflykt undan landtlifvets enformighet, Tack vare dessa bevekelsegrunder skänkte han monsieur de YEpine sitt sällskap, en sak, som denne just genom sin manöver ville förvärfva sig. Vi behöfva knappt tillägga att Silvia icke fanns på de vägar der de båda herrarne sökte henne och till hälften af den indolens som så ofta gjorde honom viljelöst beroende af andra, till bälften af nyfikenhet ingick mr Lovell på sin följeslagares proposition att de skulle söka henne åt annat håll. Monsieur de YEpine, som ganska väl visste hvar Silviabefann sig, och som önskade se huru hennes personliga närvaro skulle imponera spå den flegmatiske engelsmannen, föreslog att de skulle tränga sig igenom en öppniog på hagtornshäcken för att hastigare vara framme vid slottet. Ni-menar det? svarade mr Lovell. liknöjd, ehuru ej särdeles belåten åt att få sitt ansigte rifvet eller håret fastsnärjdt af taggarna. Ja, menar det, svarade monsieur de rEpine, glad öfver att bafva vpphemtat ett gennint, engelskt uttryck, när som;helst användbart under samtalet. Vid åsynen af mr Lovells tvekan vek han med kraftig hand undan grenarpe och en beqväm passage visade sig, af hvilken mr Lovell med ett vårdslöst tack! begagnade sig, hvarpå haps artige följeslagare gick samma väg, ej utan att. lida ett och avnat men xf bagtornstaggarne. Rifven? frågade mr Lovell lakoniskt. Menar det! svarade monsieur de VEpive skrattande och visade sina hvita tänder medan ban torkade bort en bloddroppe ur sitt rödlätta ansigte. Den här vägen, tillade han och vek af på en gåvgstig som förde till en af Silvias favoritplatser, den gamla pelargången. Under det de promenerade framåt den skaggrika allen, gäspade mr Lovell och kände sig trött af hela promenaden. Denne monsieur de YEpine med sin engelska och sitt skratt och sina hvita tänder besvärade