Aftonbladet – 17 december 1870, sida 3

Sverige och ej obrukligt i Norge. Ett annat personnamn Bredi, som ej heller skall vara nordiskt, förekommer ännu allmänt i östra INorge. Namnet Linfjötli, uppvisar förf. ur lAslak Bolts jordabok såsom norskt — och så I med flere andra, bvadan det anförda beviseto dför Völsungasägnernas tyska ursprung tydligen är gripet ur luften. Att de af gammalt hört hemmma i Norden, kan man f. ö., såsom Fritzoer anmärker, sluta till deraf att I man upptäckt i både Sverige och Norge gamla bildliga framställningar af från dessa sägner hemtade ämnen. Samme författare har meddelat en uppsats om Lördagshelg i Norge före och efter reformationen. Professor Fr. Brandt beskrifver trälarnes rättsliga ställning enligt Norges gamla lagar. Då det är sedvanligt att upprepa, att kyrkan inlagt stor förtjenst om träldomens afskaffande, kan det förtjena anmärkas att den äldre Eidsivatiogs Kristenret tillåter hvem som helst att gripa och som trälar behandla qvinnor, som öfvade trolldomskonster — ett påhitt, för hvilket ej hedendomen, utan kyrkan, bär ansvaret. Sista gången trälar omtalas i Norge är 1163; i Sverige och Danmark upphörde träldomen törst öfver hundra år senare. Omkring hälften af häftet upptages af Valentin Kristian Vilhelm Sibberns dagbok under riksförsamlingen på Eidsvold 204—17,5 1814. Han var då major vid den Akerhusiska ridande jägarkåren, hvilken han representerade i riksförsamlingen, medan Smaalenes amt, som också hade utsett honom till sitt ombud, fick fona sig vid att förblifva orepresenteradt. På det urtima storthinget 1814 representerade han den: ej af svenska trupper besatta delen af Smaalenene, blef 8 å amtman i nämnda amt, 1822 stiftsamtman i Akershus. deltog i storthingen från 1815 till 1824, blef statsråd 1830—1850, dog 1853. Hans kortfattade dagboksantecktiogar äro ganska läsvärda. På tal om konungens suspensiva veto, jvars giltighet flere medlemmar ville hafva inskränkt till blott en gång, yttrar förf. att man otvifvelaktigt skulle stannat vid att bevilja konungen rätt att biott för en enda gång genom sanktionsvägran hindra en af storthinget antagen lag, om ej lagthinget i följd af förut antagna bestämmelser hade gjorts till hvad Sibbern kallar en skuggbild af en första kammare. Nu såg sig, yttrar han, en stor del af oss nödsakad att gifva konungen en rätt, som visserligen kan blifva skadlig, men som måhända var nödvändig för att törebygga, att ej hvarje otjenligt lagförslag fioge kraft af lag. Såsom den egentliga, men ej uttalade grunden, hvarför konstitutionskomiten föreslagit storthingets indelning i två afdelningar, anför S. farhågan, patt böndernes antal på de kommande stortingen möjligen kunde blifva så stort, att de genom enighet skulle kunna genomdrifva de narraktigaste saker, om storthinget var samladt på en kammare. Om den bestämmelse, som låter det samlade storthinget med s pluralitet besluta om ett förslag, hvarom båda thingen ej kunnat bli ense, säger förf. att den tillintetgör hela den åsyftade nyttan af indelningen i två kamrar; Gud hjelpe oss, om den komme under en engelsmans kritik! Litterärt ofog. Lycko-Per af H. O. Andersen. ÖfversättningOscar L. Lamms förlag. Hvem öfversättaren är, nämnes ej å titelbladet, som deremot upplyser att herr O. Lamm, såsom förläggare, med honom delar den allt annat än afundsvärda utmärkelsen af detta öfversättningsföretag. Man kunde föreställa sig, att åtminstone en hos oss så känd och populär författare, som H. C. Andersen, hvilkens språk dessutom är så lättfattligt på samma gång som hans stils färg är så svår att i öfversättning träffa, skulle få ha sin litterära egendom i fred för den skamliga egennytta, som gifver sig luft i litterära tillgrepp och öfversättareofog; men för somliga menviskor tycks igenting opassande vara omöjligt. Tillsvidare och för detta tillfälle vilja vi blott lägga den bokköpande allmänheten på hjertat att icke göra sig delaktig i detta tilltag, att följaktiigen icke köpa den nu utgitnasista bedäliga öfversättningen af H. C. Andersens rättelse. Några exempel på öfversättningens beskaffenhet: S. 12 1 originalet heter det, om en afsigkommen Vognmandskarl,, att snu kjörte han Skarnvogn, kjörte fra Dör till Dör, svingede sin Skralle: snurre-rurre-ud, och ud fra alle Huse kom Piger og Koner med deres fyldte Bötter og vendte disse paa Vognen. Härat har — man förstår ej ens, hur det varit möjligt — öfversättaren lyckats åstadkomma följande meningslöshet (sid. 8): — — — och väntade på vagnen.. Sid. 5 i öfversättvingen återgifves slikmundede med det smakfulla uttrycket tokiga efter klifsn. Sid. 11 i dito förbättras originalets det var en heel Forfremmelse till det var riktigt att skuffa sig fram, — hvilket fuallkomligt strider mot sammanhanget — och sid. 4 en dejlig Barnevogn till en präktig korgvago,. Sid. 30 låter öfvers. fru Gabriel oppträda i papiljotters; i originalet står Spytkröllere, som i toilettspråket betecknar . små lockar vid öronen, stundom kallade sktokar, stundom tjufpojkar.. S. 43 återgifver öfversättaren med Ni går baklänges, originalets De gaaer reject; af sammanhanget har han gissat sig till, att lärarens uppmaning till sin försumlige lärjunge antyder någon mindre lofvande utsigt, men hvari denna består, det vet han ej, och i öfversättvingen förlorar derför varningen sin udd. S. 59 låter öfvers. en hungrig dansös förtviflad ropa på smördeg (Butterdeig.) Det kan vara nog med dessa exempel. E. Böghs humoristiska klagan är ännu berä! tigad, att det är bättre att fara från Jeriko till Jerusalem och falla i röfvarehänder, än att fara öfver Sundet och falla i händerna på en öfversättare. Emellertid rekommendera vi Andersens berättelse i original, såsom ett af de bästa bland hans senare arbeten, Fornnordiska sagor. Öfversättning med förklarande anmärkniogar af C.J. L. Lönnberg. Med en karta öfver Island. Norrköping, M. Wallbergs förlag. Bland litterära företag, som afse att åstadkomma en god folkläsning, fästa vi med nöj