Aftonbladet – 17 december 1870, sida 2

Som det af den engelska pressens hållnivg var att vänta, har kabinettet i London ej tagit allt för illa vid sig af grefve Bismarcks not om Luxembourg. Det hade redan tömt ut all sin energi i det första anloppet mot Petersburgnoten och är nu idel spakhet. I sitt svar på den preussiska uppsägelsen förklarar lord Granville att England är benäget att i allrastörsta vänskaplighet tillsammans med de öfriga garantimakterna åhöra Preussens klagomål, ber dock i all ödmjukhet få fästa förbandskanslerns uppmärksam het på att det ej går an att så der sans fagon lösgöra sig från en förbindelse eller, som det på det diplomatiska språket heter, ensidigt lösa ett fördrag. Om den preussiska notens innehåll erfar man pu något närmare. Aktstycket består i ett cirkulär af den 3:e till de makter som undertecknat Londontraktaten af den 11 Maj 1867, således till stormakterna samt Belgien och Luxembourg. Förbundskanslern anför der fakta som skola visa, att Luxem bourg ej uppfyllt siva förpligtelser som neutral makt. Storhertigdömet, heter det der, har visat illvilja mot tyska sårade, som fördes genom landet. Det har låtit Thionville provianteras från fransk sida medelst ett bantåg med lifsmedel som ostbanans bolag i början af Oktober afsändt från Amiens genom Belgien och Luxembourg. Till råga på oförrätterna har storhertigdömet efter Sedan och Metz underlåtit att internera ett stort antal franska soldater som tagit sin tillflykt dit. Franska officsrare som rymt ur fångenskapen ha öppet och oantastade rest genom storhertigdömet, der de endast behöfde förevisa det pass franska konsuln utfärdat för dem. Konsula hade dessutom upprättat ett formligt värtningskontor som står under bans ledning. Enligt ett telegram från Wolffs byrå i Berlin skall man föröfrigt från tysk sida mindre fästat sig vid demonstrationer af befolkningen, som röja det bestämdaste partitagande för Frankrike, än vid det understöd som af Luxembourgs regering visats de franska intressena. I anledning af allt detta förklarar nu förbundskanslern, att Preussen ö heller anser sig förbundet att respektera oxembourgs neutralitet, utan skall låta de tyska trupperna verkställa sina rörelser utan alseende derpå. Att dessa Bismarcks planer mot Luxembourg skola möta synnerligt motstånd är föga sannolikt, med mindre krigslyckan vänder sig till fördel för Frankrike eller ett allmänt krig utbryter. Förhållandena ha mycket förändrat sig,, yttrar det danska Dagbladet, sedan den luxembourgska frågan för tre och ett halft år sedan var nära att störta Earopa i krig. Storhertigdömet var ett tvisteäple mellan Frankrike och Preussen, och England sökte derför betaga dem båda frestelsen genom att förvara det under Europas sigill. Na kan Preussen taga äplet, utan att Frankrike kan hindra det, och hvad det europeiska sigillet angår, så frågar det lika litet derefter som Ryssland efter Europas garanti efter det Svarta hafvets neutralitet. Med traktaten om Loxembourg var heller aldrig något riktigt allvar; hon var blott en utväg för ögonblicket för att göra det möjligt för Frankrike och Preassen att med någon anständighet kunna draga sig tillbaka. Bläcket på papperet hade knappt hunnit torka förräa lord Stanley offentligen förkannade att hon ingenting hade att betyda. Man hade, sade han, giivit en kollektiv garanti,, och det ville säga, att så snart en makt bröte den, vore alla de öfriga makterna med detsamma lösta från sin förpligtelse. Furst Gortschakov har i en af sina senaste depescher till grefve Beust i mycket starka uttryck framhållit det skandalösa i ett sådant förfarande och häri sökt ett nytt skäl hvarför Ryssland ej kan respektera fördragsmässiga förpligtelser som andra taga så lätt. På senaste tiden ha de engelska tidningarne börjat svärma för traktaternas helgd, och de skola möjligen på grund häraf utstöta några suckar öfver att en ny traktat går i vatten, men en konflikt mellan England och Preusmn af denna anledoing är ej sannolik, med sera RT ARR Ra NAR NAS GE SN STORSTAN OR rid