Aftonbladet – 17 december 1870, sida 2

———— kulle ej båta något alle, men har på penar, så tag vård om dem!s Silvia skakade på hofvudet med en halft vedröfvad, halft skämtsam blick, Jag blir mycket rik., sade hon, men för lärvarande har jag inga pengar, så nog kan ag vara lugn, Men säg mig, mrs Groom, varför skall ni tänka så illa om monsieur le Epine? Det är verkligt orätt af er. Om någonting skall kunna reta mig wmer in allt annat, yttrade mrs Groom, så är let till hur föga pe det tyckes vara att senomskåda folk. Det är alltid erätt person om gör det. Vore det mig han ville skada, kulle jag troligen vara alldeles blind, och let är väl skälet, gissar jag, hvartör jag mer enomskådar honom. Ja, ja, det förhåller ig nog såx, tillade hon tankfullt och fortsatte in väg ned för trappan. Silvia dröjde en stund på samma trappsteg. ned handen hvilande på jernbalustraden och lickade efter mrs Groom. Dennas varning, traxt efter kaptenens mystiska förtroende mm monsieur de IEpines lysande id6, väckte i1ennes uppmärksamhet, men blott för ett gonblick. Hon fortsatte sin väg upp i dem olktomma salongen, genom hvars höga fömter ett gulaktigt klskloomer från aftonbim-oelen föll in. Hon tyckte aldrig att detta; um sett så ofantligt stort och tyst och ödsigt ut som nu. Tangenterna på pianot blänkte vita i den dunkla dagern, alla föremål synes obestämda och Silvia kände sig underigt beklämd till sinnet, då hon satte sig ned ör att spela. Hon visste ej sjelf hvad som roade henne, men något var det — en känsla f vemod som likväl knappt kunde anses tilläckligt stark, för att kallas aning. Hvad den vu var, det säkra är att dem nart åter förgick. I sitt bjertas belåtenhet. jade kaptenen hela dagen gått och småhvissat på en gammal melodi af Rameau. Silvias nabba öra hade uppfattat densamma och on utförde den nu med lätta, fria variatio—er på pianot; och medan hon spelade förvann hela intrycket af mrs Groms varning. (Forts.