Aftonbladet – 17 december 1870, sida 2

angående en ny vattningsmaskin som kaptenen sjelf inventerat. Kom med, mademoiselle Nardi, och låt oss äfven höra er mening., sade kaptenen med glädjestrålande ansigte. Min uppfinning, skall jag säga er tillade han och knackade med fingerspetsen mot sin panna; helt och hållet min ide. Maskinen var mycket komplicerad, mycket sionrik och hade blott ett fel — han gaf icke något vatten. Kapten blef först litet nedstämd, men skrattade sedan åt sitt misstag och ansåg det slutligen vara bäst om Lonis skickades efter för att säga sin meniog om saken. Louis kom och gaf ide förbindligaste ordalag tillkänna sin mening att hela försöket var totalt misslyckadt och aldrig kunde en nevö och måg vara hyggligare än han; iogen kunde misstaga sig om att förbållandet var det allrabästa mellan de båda herrarna. : Det ligger otvifvelaktigt något oförstgrbart i godtrogenhet, ty kaptenen hade inom några få timmar återfått ett så fullkomligt förtroende till sin måg, som om det aldrig ens varit rubbadt. Men för honom var förtroende Till andras redlighet lika naturligt, som sött vatten för en flod. Madame de IEpine fördes af en starkare känsla bakom ljuset; då Silvia såg henne jemte sin make före middagen läste hon i rodnaden på hennes kind, berättelsen om en känsla som hon der aldrig förr funnit. Det var icke fullkomlig sällhet, ty denna känner hvarken fruktan eller tvifvel, men sällhet var det i alla fall. Aldrig hade heller monsieur de VEpine varit så intagande, som nu, Ian var glad och på samma gång ånvgerfull samt äfven, tycktes det, till en viss grad betagen af blygsel öfver det förflutna. Och roligt hade man i hans sällskap. Han skrattade så bjertligt åt kaptenens infall, ban var så kärleksfullt uppmärksam mot sin länge försummade maka, att om Silvia hyst några tvifvel angående nppriktigheten af hans åvger, hvilket han ej gjorde, så skulle de nu alldeles försvunnit, Mendet var henne detta