Aftonbladet – 14 december 1870, sida 2

det nödvändigt? Och hvarför kalla henne stackars miss Olifford? Var hon då inte olycklig? Nej, inte alls. Det var hennes egen önskan att förbli ogift. Ah! se der är ritninven färdig på garnityret. Så vänligt af er, mr Meredith ! Hon tog papperet helt likgiltigt, gick bort dermed och satte sig hos madame de IEpine. Straxt derpå hörde mr Meredith sin syster säga: Min bästa Silvia, är det min brors ritning, som du rifver sönder?, Silvia svarade icke, men han såg dem våda, — han såg sin syster, allvarsam och örvånad — Silvia trotsigt leende, och han såg äfven golfvet omkring henne beströdt ned bitarna af det sönderrifna papperet. FJERDE KAPITLET. Det finns menniskor som åtnjuta den förvånen att känna sig tillfredsstälda då de lemvat utbrott åt en nyck, eller åt sitt hättiga ynne, men till denna lyckligt lottade klass rörde icke Silvia. Hon hade knappt gjort vad i hennes förmåga stod, för att öfveryga mr Meredith om sin likgiltighet, än on ångrade sig. Hon bjöd till att ej känna let så, men en längtan att åter möta en vänlig blick från bans ögon var mäktigare nom hennes hjerta än högmodets röst. Hon inskade innerligt att omintetgöra sitt eget rerk; men huru skulle detta tillgå? Lätt ar det ej, och då Silvia ändtligen hade utänkt sättet, hade mr Meredith lemnat saongene I afton skall det nog gå lätt,, tänkte silvia, men när aftouen kom, var mr Meedith borta. Vid en jernvägsbro, flera mil lerifrån, hade en olycka inträffat; medan ilvia var uppe i sitt rum hade han fått