Aftonbladet – 14 december 1870, sida 2

presenterad för ett par af de amerikanska officerarne. På min fråga, af hvilken anledning de hade gätt in vid franska armån, svarades mig: Vi amerikanare stå i gammal skuld till Frankrike; Lafayette hjeipte oss då vi kämpade oss fria från Englands ok, — det är ej mer än vår skyldighet att i vår mån bidraga till den nya republikens befrielse från dessa vilda horder. Man gjorde mig uppmärksam på en ung ingeniörofficer (Seymour tror jag han hette), hvilken, genom sin högst ovanliga insigt och genialitet förmodades komma att spela en mycket framstående roll i nästa års fälttåg. Till sjöstäderna anlända oupphörligen fartyg, lastade med kanoner, patroner och gevär (förnämligast af de bekanta Sniders) Med köttvaror, grönsaker och hästar förses armen förnämligast från Italien; spanmål kommer från Ryssland och Turkiet i ofantliga qvantiteter. Landet tyckes vilja uttönma all sin märg och gifva ein sista blodsdroppe, för att segrande gå ur striden. Att kriget under dylika förhållanden kommer att draga ut på tiden, derom kan man väl vara förvissad. Efter hvad jag pa sett och erfarit, är det min fulla öfvertygelse, att om konungen af Preussen hade afslutat den al mr Thiers föreslagna vapenhvilan och tillätit Paris att proviantera, så hade freden ej länge låtit vänta på sig. Noblesse oblige, säfer ett gammalt ordspråk, och ovilkorliger ade ett dylikt medgifvande af kung Wilhelm gjort fransmännen böjda för freds afslutande äfven på temiigen hårda vilkor Hans vägran deremot gat kriget och den improviserade regeringen en popularitet, som den förr icke egde och troligen aldrig skull ha fått, Dertill ha nu kung Wilhelm och hi Bismarck bidragit. De ha ock uträttat, at mr Gambetta, som förr betraktades me misstro af en stor del bland landtbefolkningen, numera framstår som Frankrikes räd dande genius.