Aftonbladet – 14 december 1870, sida 2

Silvia nedslagen. Iogenting till domestiker, ekipage, kläder och att lefva utaf! Nej, det är verkligen ingenting qvar! Detta är för ledsamt! sade hon ganska otålig; hon var så vacker!, Bygg en billigare., sade Josefine. Köp juveler, föreslog brodern. Ja, det vill jag göra, svarade hon trotsigt. Jag vet mycket väl, att ni säger så, för att retas, men nu vill jag ba ett diamantgarnityr, — diadem, halsband, örringar, armband och ringar. Jag skall bli diamantdrottningen!, tillade hon och utbrast i det allragladaste skratt, samt glömde i sin triumf öfver mr Meredith, hela sin sorg öfver den örlorade villan. Och ni skall gifva ritning fver infattvingen,, sade hon befallande. Vänta, — jag skall gå efter nytt papper. Hon är yr i hufvudet, bestämdt yr i hufvudet, sade mr Meredith, då Silvia gått. Han såg halft road, halft missnöjd ut. Hans syster gick fram till honom och lade handen på hans axel. Kanske är detta till din lycka, Charlie, sade hon; kanske, ifall du inte redan slagit henne ur hågen — Jag slagit henne ur hågen!, upprepade han och blef hastigt blek. Sade jag dig inte att detta är en sak som jag hvarken kan eller vill göra? Godt; gå då in på hennes nycker nu, annars blir inte slutet godt er emellan. Du kan ej ana hvad jag känner,, svarade han lugnare, men änpu likväl upprörd. Hon eger godhet, — hvem vet det bättre än jag, men ack! hon är ej vis, ej försigtig, hon lägger inte band på sig, Hon har hundra fel och jag — jag kan ej lefva henne föratan. Nej, jag kan det inote! Blotta tanken på att hon skulle tillhöra en annan gör mig förtviflad, Tro