Aftonbladet – 12 december 1870, sida 3

I! deruti kan ligga något brottsligt, anser jag mig I 1 korthet böra framlägga den söndagsskolas vanI liga gång, för hvilken jag af mina medlärare och I lärarinnor fått förtroende att vara ett slags ledare. I På bestämd tid af söndagen, f. n., kl. 9 f. m. läro barnen samlade på sina platser, gossarne med sina lärare och flickorna med giva lsrarinnor. Så fort ledaren iutagit sin pla:s oco allt är tyst, börjag med nägon lamplig sång, hvilken vanligen först uppläses och hvars innehåll med vägra ord betonäs. Derefter en gemensam kort bön Efter böT nen genomgås af ledaren ett tänkespråk, gitvet åt harnen föregående söndag och vald ur den då genomgångna bibeltexten. Detta sker dels genom frågor, då barnen få tillfälle att visa hvad de fatta af språkets innehåll, dels genom enkla belysningar och praktiska tillämpningar. Denna afdelning, om jag så får kalla den, eller sång. bön och tänkespråkets genomgående, då alla barnen äro tillsammans, får ej upptaga mer än 30 minuter. Derefter dela barnen sig i swå grupper vanligen från 4 till 10 i hvarje, med unduntag af de äldste och yngste som samlas i särskilda rum och derföre äro betydligt större. Då genomgås den från föregående söndag bestämda bibelvext från 5 till 10 verser, på det mest enkla efter barnens fattningsförmåga lämpliga sätt, då med det lilla antal barn, hvarje lärare och lärarinna har åt sig anförtrodt, det blir möjligt att komma i ett förtroligt förhållande till barnen och således äfven derigenom hafva lättare :tt för deras förstånd förtydliga och på deras hjertan inskärpa det gudomliga ordets sanningar. Härmed fortsättes vanligen 30 eller 35 minuter. Derefter afhrytes denna undervisning och barnen samlas ånyo i en stor grupp, då alltid någon eller några för barnen lättfattliga sånger sjungas och hvars innebåll äfven ofta påpekas. Stunom tilltalas barnen med några uppmuntringsord af någon bland lärarne eller någon tillfälligt besökande, hvarvid också stundom någou liten uppmuntrande berättelse bifogas. Derefter bestämmes af ledaren tänkespråk och text till följande söndag, hvarefter slutas med en kort bön och slutsång. Denna sednaste afdelning får ej upptaga mer än 15 å 20 minuter, hvadan för det hela åtgår 1, timme. Vanligen äro dessa öfningar af såväl äldre som yngre följda med sådant intresse, att tiden alltid synes kort och både lärare och barn längta att snart återse bvarandra. Under det första tiotalet af är jag deltegit i denna verksamhet användes alltid de för statskyrkan bestående söndagstexterna, men under sednare åren har genomgåtts heia Luce Evangelium vers efter vers och derefter fortsatts med Apostlagerningarne utaf samre helige författare. Häraf kan ses, att afsigten ej är att uppsöka och inprägla hos barnen vågra särskilda partidsigter, utan att ärligt i hvarje ord så långt vi förstå söka sanningen och få densamma lefvande såväl för oss sjelfva som för de åt dss anförtrodda barnen. Det är äfven endåst denna sannings kraft, hvilken hos oss äldre gifvit rid åt våra ejalar, spridt ljus öfver li och döden samt hopp för evigheten, Bom kan må, blott uti ifrågavarande söndagsskola, 14 män och 19 :qvinnor att etter oftast trägna och ansträngande göromål under de sex arbetsdagarne, oafbrutet söndsg efter söndag, såvidt sjukdom ej hindrar, vara på sin plats i söndagsskolan, utan att någonsin hafva bopp om den ringaste jordiska belöning. Kärlekens makt är bär den enda drifkraften, men denna makt är ock stark. Jag frågar nu denna upplysta och fördomsfria domstol, inför hvilken jag stär: Är detta ett brott för hvilket man bör bestraffas med höga böter eller fängelse? Kan det vara möjligt att uti det protestanvtiska Sveriges hufvudstad förbod för bibelns läsning bland fattiga barn skall utfärdas? Skulle detta blifva förhållandet, måste vi med Herrens apostlar utropa: Man måste mera lyda Gud än menniskor. . Vi deremot skulle anse det såsom ett brott att dermed upphöra; ty vi äro pligtiga både Gud och -det samhälle, hvaruti flan isin försyn har satt Öss, att med trobet använda det pund ban osa gifvit. Eburu ringa plais vi än i samhället innebafva, äro vi dock icke utan inflytande. Vi veta och bafva äfven erfarit, att Guds heliga ord, tidigt inplantadt i barvahjertat och lefvandegjordt genom Herrevs Ande skall utgöra den starkaste motståndskraft till allt det sedliga förderf, som fräter vårt sambälte, ökar fattigvården i häpnadsväckande grad samt fyller våra talrika fängelser och sjukbus. Vi hoppas och tro, att de flesta af våra barn skola genom det hos dem på ett enfaldigt och lefvande sätt inplantsde ordet blifva bevarade från kroglifvets förledande och förderfvande snaror, samt den här af eländen detta lif oftast har med sig. Blir detta vårt bopp förbytt i verklighet, då hafva vi erbållit den rikaste och rest tillfredsstallande belöning, om än våra afsigter af många misstydas. eller missförstås. Men torde någon med angifvaren tänka och säga: de verka hemligen och på sidan om lagen samt medelst mutor för att värfva avhöängare. Jag vädjar då till denna ärade domstol att afgöra, om denna verksamhet kan kallas hemlig eller i smyg, då den utöfvas för öppna dörrar och besökes of omkring 300 barn, boende i nästan alla stadens delar. Och hvad mutor angår, så återstår det vederbörande att bevisa. Skulle någon af 088 göra sig skyldig. härtill, vore den väl värd att lida det straff Jagen bestämmer. Aungifvaren såväl som hvilken som helst af Stockholms vördiga presterskap bar ju dessutom tillfälle att personligen besöka öfvannämnde söndagsskola och på detta sätt öfvertyga sig såväl om: det ena som det andra. Jag kan dock ej påminna mig under alla dessa förflutna 20 åren hafva sett hvarken kyrkoberden Påhlman eller någon annan af det bögvördiga presterskapet. Vi hafva dock några gånger haft den irav att bos oss se Stockholms stads nitiske folkskoleinspektör rektor Meijerberg. hvilken vid sina besök ej på minsta sätt sökt hindra, utan förr Sökt uppmuntra 0s8 i denna verksamhet. På grund af hvad jag sålunda nu haft äran anföra får jag vördsamrsast bestrida allt hvarför jag I detta mål anklagas, och lika vördsamt anhålla att från detta mål helt blifva skild. Stockholm den 8 Dec. 15870. P. Palmqvist. Hr Palmqvist tillfrågades ytterligare, om ej söndagstkolan lärdes något mot Lutherska kyrkan stridarde. Han svarade derpå. stt let ej skeade utom när bibelställen, zom in nebälla vägot mot denna lära stridande, förekoemma. Åklagaren påstod att den mot käranden iberopede 8 frafiförordvingen den 23 Oktoer 1860 mäste gälla äfven andra med luthera ska kyrkan olika tänkande än de, hvilka enigt samma förordning erhållit k. privile ch yrkade således tortfarsnde ansvar enligt samwas S. Domstolen tillköpnagaf, att utsieg kulle arkuvnas der 22-denpnes. För vär del kunna vi ej inse, Kura npågot nsvar kan ådörsas annat är genom det störs ta våld på lagens tydliga bokstaft, då såsom veromålet visar, 14 tydligen säger, att in en skall anses från svenska kyrkon skild, åledes ejbeller inför lag få kallas fränsmande rosbekänpare, förrän han blifvit upptagen i inpat i riket tillätet, d. v. s. privilegicradt, eligionssamfund.