Aftonbladet – 10 december 1870, sida 2

: Den bakom er, svarade qvinnan och nicade. Då Silvia med en känsla af förfäran vände sig om, såg hon icke värdshusvärdens stela olycksbådande ansigte, men en vacker ung qviona, blond och blek. Jag är madame Varot, sade hon sakts och tveksamt. Min svåger är bortrest. Ån det något som ni behagar?, Silvia svarade ej strax. . Denna ljushåriga blåögda varelse var således den hemfliga orsaken till att Jean Varot blifvit en mördare Jag ville tala vid Varot, sade hon slutligen, men det blir tids nog när han kommer hem. Skall jag skicka bonom upp till slottet? frågade den unga qvinnan. Silvia svarade icke. Madame Varot rodnade och hennes biå ögon tycktes bli djuare och större, under det hon betraktade ilvia. Som det tycktes nästan ofrivilligt utbrast bon: Ni är madame de PEpines vän? Ja, jag är det, svarade Silvia och vände sig i detsamma om och gick. Hvarför hade hon gjort denna promenad? Nu visste hon det och hennes kinder brunno, då hon sade sig det, medan hon återvände bem, längs en skuggrik gångstig der fåglarne sjöngo gladt: Hon hade gått till Saint Remy för att få se den unga qvinna, hvars kärlek hade varit så farlig för mr Meredith; hennes önskan var nu uppfylld och hon kände gig orolig i djupet af sitt bjerta. Madeleine egde icke skönhet, men väl behag och en viss, naturlig finhet i sitt väsende. Skulle Jean Varot varit så ända till vansinne svartsjak utan någon artledning? Nej, jag är säker derpå — han skulle det inte., tänkte hon nästan lidelsefallt. Från ett af slottets fönster hade kaptenöp