Aftonbladet – 7 december 1870, sida 2

de upplösa sig formera de sig åter och visa sig på ställen, der man minst väntat dem. Då och då visa de sig äfven vara gjorda af fastare materiel, hvilket fältmarskalken prins Fredrik Karl tyckes ha erfarit vid sin marsch genom Loiret, der inkräktarne erforo den obehagliga öfverraskningen af en motgång, om cke ett nederlag. Påtagligt är att, så vida cke någon ny och förvånande teaterkupp oträffar, har man ännu långt till slotet. Alla: Frankrikes krafter äro tagna i anspråk och riktade åt ett håll. Hvar och en är soldat för att bekämpa edero, sådan är folkets tanke, och med detta faktum för ögonen kan iogen säga huru eller när det fransktyska kriget skall slata. Det är icke underligt, att tyskarne äro missnöjda. I anseende till den tyska armens egendomliga sammansättning trycker kriget alitid ganska tungt på folket och vär ett fälttåg oförväntadt förlänges blifver denna tryckning, ytterlig och nästan olidlig. Först derför, att det stora flertalet af. tyskarne så väl vet hurn mycket kriget kostar dem, ha så många i bästa afsigt om ock af okunnighet låtit förleda sig att understödja anspräket på Vogesergränsen. Men dea goda arfsigten kan icke skydda okuonigheten från följderna af hennes misstag; och de stackars tyskarne, som för två månader sedan kunnat återvända hem triumferande och hedrade, med visshet om att icke der blifva anfallna under den nuvarande generationen och med goda skäl att hoppas att innan en ny generation bunnit till manlig ålder och politisk makt de herrskande inflytelserna rå kontinenten skulle blifva helt och hållet förändrade och afgjordt fredliga, bafva stånnat i Frankrike för att se den sympati af hvilken de följdes, så länge de försvarad: sin frihet, småningom donsta bort och för att upptäeka nya svårigheter, vid hvilkas besegra: de de väl kunna möta faror men knappast skörda någon ära.