Aftonbladet – 7 december 1870, sida 2

lugnt och rökade en cigarr och någon helsning yttrade han visst inte. Hon sade detta med mycken belåtenhet, liksom det snarare skulle varit glädjande, än tvärtom, att mr Meredith icke hade yttrat något om sin bortovaro. Ganska visst ligger någon liteu biljett inne i bans arbetsrum, mumlade kaptenen missnöjd; men: dörren var stängd och sedan han förgäfves hade ruskat densanmå för att slippa in, gick han brummande tt i trädgården. Silvia stod hela tiden stilla och vågade knappt andas, så uppmärksarit lyssöade Hon på hvad som talades: Men Hon blef likväl ej ännu särdeles orolig; då mr Meredith ej hade lemnat någon helsning efter sig, var det tydligt att han snart ämnade komma åter — troligtvis redan tiil frokosten, och hade han äfven gått ut i skogen på en stund, behöfde ju icke derföre Jean Varot veta af det. Men hade han gått till skogen? Silvia gick ned, passerade förstugan, tog vägen till allen midt för mr Merediths fönster och stannade icke förrän hon hunnit gallerporten vid dess slut. Den var låst och nyckeln försvunnen; detta förhållande, jemte åsynen af en cigarrstump å marken, som icke ännu slocknat, sade henne att Jeanette talat sanning öch att tär Meredith tagit denna väg. Hon blickade förgäfves framåt de långa grönskande all6erna som slutade i ett blånande töcken. Det var alltsammans mycket vackert men också mycket ödsligt; ivgen menniska syntes till. Andå bjöd Silvia till att icke känna någon förstämning. Han kommer snart åter, tänkte hon efter ännu en fruktlöst spanande blick, Han vet huru orolig: alla dröjsmål göra hans syster. Före frukosten är ban nog tillbaka. Då en timme senare frukostklockan ljöd hade Silvia så brådtom att hörsamma kalielsen, att hon var inne i matsalen innan sista slaget förklingat. Der fanns ingen menniska; — fotsteg hördes ute i förstugan; det var madame de PEpine som kom in; ovanligt frisk och glad till utseendet;