Aftonbladet – 5 december 1870, sida 2

rum, emedan han var upptagen af att skrifvå Då Silvia hörde detta budskap sköt hon bort sin tallrik. Jean Varot var ännu qvar hvem kunde veta, om ham icke skulle begagnå sig af tillfället. Hvad öroar dig, min vän? frågade madame de PEpine med deltagande. Jag är ej hupgrig, svarade Silvia hastigt. Mademoiselle Nardi är ju helt blek, inföll kaptenen. Vi skola gå ut i trädgården, — luften he göra dig godt, sade hans dotter vänigt. Ja, låt oss gån, inföll Silvia ifrigt, ty hon tänkte att i trädgården skulle hon kunva hålla vakt öfver Charles Merediths fiende. Men detta hopp gick ej i fullbordan. En frisk rordlig vind förmådde madame de Y Epine att söka ett skydd, det hon också fann, men Jångt ifrån hennes brors fönster och allten derutanför. Hon var denna dag ovanligt glad och till och med skämtade med Silvia, hvars arbete låg orördt i hennes knä. Stackars Silvia! hon hörde knappt hvad hepnes vän talade och svarade utan att sjelf kpappt veta huru, på en fråga huruvida en vies grön schatteriog i tapisseri passade till purpur; men under hela tiden tänkte hon: Huru länge skall jag uthärda detta lif?, Ack, Charlie, så vänligt att du kom ut till oss., utbrast madame de YEpine med glad röst. . Silvia blickade upp och såg mr Meredith stå bredvid sin syster, men se på henne. Han var der! — intet ondt hade händt hoPom! Om det kostat hennes lif; ekule hon icke förmått hitdra sig från att med ögon strålande af lycka betrakta honom. Har du komfiit för ätt stanna med oss?) frågade madame de iEpine.