Aftonbladet – 3 december 1870, sida 2

heliga läsning, blifvit lifligt betagen deraf och att han tror sig vara föremål för dyl:ka ynnestbevis, som ställa honom i omedelbar beröring med Gud, madonnan och helgonen; har tror också så fullt och fast på dessa öfvernaturliga och nattliga uppenbarelser, att han för närvarande slagit ur hågen alltanke på att lemna Vatikanen. Allvarsamt och upplyst folk fästa knappt någon uppmärksarmhet vid den åldrige påfvens berättelser. De mest moderata åtnöja sig med att anmärka, att påfven aldrig oftare bedragit sig sjelf, än sedan han blifvit ofelbar. Men alla romare äro ej fritänkare. Såsom jag mer än en gång förut anmärkt, äro romarne, ehuru liberale och progressister, dock väsentligen konservative, och deras radikala partier ha blott föga icflytande på den allmänna meningen. De äro framförallt mycket dynastiska. Vid första underrättelsen om hertigens uf Aosta val till konung i Spanien, behängde de af egen drift sina hus med flaggor, och när kommunalstyrelsen officielt förkannade den lyckliga tilldragelsen och uppmanade ionevånarne att lägga sin glädje i dagen, förnyade de dagen derpå samma ceremoni. Den romerska befolkningens kärlek till sin konung har ytterligare förhöjts genom den afsky, hon hyser för de fordna förhållandena; hon ger sig till och med till tåls öfver de svikna förhoppningar, jag i början omnämnde. Denna kärlek går ända till fanatism, och man kan vara förvissad om, att Victor Emanuel här skall röna det mest entosiastiska mottagande. Men när skall då konungen ändtligen besluta sig för att komma till Rom? Det vet man ännu icke bestämdt, De sista underrättelser, vi ha från Florens, upplysa oss om, att H. M. skall begifva sig till Rom under parlamentets julferier, sedan kamrarne hög. tidligt förklarat Rom för hufvudstad. Det vore önskligt, att detta uppskof icke vidare förlängdes, på det atticke konungens popularitet måtte sättas på spel genom ett längre dröjsmål, och äfven för att tysta munnen ;å de reaktionäre, som öfverallt utsprida, att konungen icke vågar taga detta afgörande steg; att det är han som håller sina ministrar qvar; att han tvekar i anledning af den utländska diplomatiens förestälinivgar 0. 8. V., med ett ord, att orsaken hvarför påfven icke redan lemnat Rom är, att han är öfvertygad, att hans närvaro är tillräcklig för att hålla konuugen at Italien på afstånd derifrån. Det tyckes, som om den fullkomligaste endrägt icke skulle råda mellan general La Marmora och ministerrådet. — Det är fråga om att indraga ståthållareskapet vid medlet af Januari, att i stället utnämna en vanlig prefekt, samt att sätta den italienska lagboken i gällande kraft och äfvenså några vigtiga förordningar, bland hvilka nämnas den, som upplöser de religiösa korporationerna och indrager deras gods. Man talar också om att genast till Rom förflytta det stora militärkommandot i Florens, hvilket skulle öfvertagas af prins Ubberto. Denna åtgärd skall något lugna romarnes otålighet.