Aftonbladet – 2 december 1870, sida 2

rit förtrollad. Ej en molntapp dämpade da gens glans, allt hvad Silvia såg låg der torr törstande i middagshettan och, som den ung: flickan tyckte, ödsligt i all sin skönhet. Ho kastade en halfrädd blick omkring sig oci började leta. Ofta lockade henre en gyllu ranunkel med ett falskt hopp, men den lilla kära berlocken fanns icke. Utan att tänk: derpå, hade hon vandrat förbi platsen de hon nyss sutit och befann sig midt iblanc stenar och block, som denna dag hade blifvit sprängda, samt nu lågo krirgkastade och till en del begrafna i sluttningen af en kulle eå rik på blommor att Silvia några Öögonstod orörlig af förtjusning. Blå hyacinter reste sina kalkbeprydda stänglar, lnktvioler skimrade violett mellan siva hjertformiga blad, anemoner: lyste som hvita stjernor i grönskan och en grann celaudin höjde sig här och der. Det var alldeles som om denna varma vårdag hade lockat Floras blyga, vackra barn ut ur skogens dunkel till den solbelysta sluttningen, för att vilseleda Silvia med sin fägring och vällukt. Alltifrån Proserpinas dagar kunna uvga flickor icke emotstå lusten att plocka vilda blommor. Silvia glömde sitt ärende, glömde platsens ödslighet, och hennes små händer Srjade ifrigt och fort samla en bukett luktvioler. Lockad af hoppet att finna äpnu flera, gick hon öfver åt andra sidan om ett klippblock, ännu brunt af den jord hvarur det blifvit ryckt, och med en massa vidhängande, halfvissna krypväxter; men med ett dämpadt rop af öfverraskning, stötte hon nästan emot mr Meredith som halft knäböjande var ifrigt sysselsatt med att betrakta marken. Han sprang upp vid hennes äsyn, fattade hennes hand och inom en minut voro de båda åter uppe på kanten af sluttningen och vid skogsbrynet.