Aftonbladet – 2 december 1870, sida 2

hennes hand lekte mekaniskt med klockkedjan. Hastigt saknade hon en liten medaljong hvilken principessan gifvit henne vid afskedet. Ja, han var borta! på marken vid hennes fötter fanns han icke. Kanske har jag förlorat honom i vagnen, tänkte Silvia. Hon gick skycdsamt bort till vagnsbuset, der Josef, madame de YEpines gamle kusk, jast var sysselsatt med att snygga den vördnadsvärdsa landauen, men hvarken på vagnsgoltvet eller dynorna fanns hennes förlorade wmedaljong. Silvia gick åter till trädgården, såg sig noga om på vägen — fåfängt! Jag har säkert tappat honom vid jernvägen, tänkte hon och utan att vidare besinna sig på saken, gick hon med snabba steg framåt allen midt för mr Merediths fönster, öppnade den lilla gallergorten vid dess slut, stoppade nyckeln i fickan och ilade ut i skogen, som en fågel, hrilken sluppit ur buren. En frisk och grönskande gångstig, som krökte sig tramåt banan, var der hennes väg. Medan Silvia skyndade fram på densamma, hade hon en känsla af att bon handlade väl sjelfrådigt, då hon utan tillstånd och alldeles ensam aflägsnade sig så långt, men på samma gång njöt hon med trotsigt mod af det missnöje mr Meredith eäkert skulle känna, om också ej uttala. Jag vet ju att han ständigt klandrar mig, tänkte bon litet harmsen. Jag såg ganska väl att han gjorde anmärkningar öfver mig denna morgon till Josefine — han skall få se att jag ej bryr mig om dem. en då Silvia kom ut ur skogen, fann hon att allt arbetsfolk hade gått ifrån jernvägen. Platsen var nu fullkomligt ödslig och tyst. Middagssolen brände hett på de splittrade klipporna och på banan som srökte sig emellan dem. De gräsbeväxta sluttningarne lyste bjert i solljuset och skoen reste sig mörk och tyst, liksom den va