Aftonbladet – 1 december 1870, sida 2

för ett krusifix af elfenben, hvilket hon erhållit i gåfva af sin vän, — Likväl hade hon förblifvit tyst. Är han icke vacker? hördes Silvia fråga, och då madame de YEpine såg sig om, stod den unga italhenskan bakom henne med högre färg på kinderna och ett uttryck af lätt förvirring i sina ögon. Mycket vacker. Jag hade ingen aning om att lejonhuden låg härione, då jag härom dagen frågade Charlie efter honom. Du påminner dig nog att du önskade slippa höra talas häromp, inföll Silvia hastigt. Ja, jag mins detta, svarade madame de IEpine Ingot, men i sitt hjerta tänkte hon: pHon har tycke för honom. Det är sällan vi med nöje se förhållanden ändras, med hvilka vi en gång försonat oss. Josefine hade vänjt sig vid tanken att det för hennes bror vore bäst om han icke gifte sig med Silvia. Den unga flickan var henne kär, men hon betviflade på samma gång hennes förmåga att göra en tänkande man lyckig. Dessutom, ehuru mr Meredith med nit omfattade sitt yrke af den bestämda anledningen att göra sig oberoende af sin rika kusin, miss Meredith, så kunde icke madame de IEpine med likgiltighet se honon: gå miste om det rika arf som skulle blifva hans, såvida han icke förlorade miss Merediths bevågenhet. Men var det troligt, att hans giftermål med en fattig, italiensk flicka skulle vara henne till nöjes? Såväl hennes förstånd, som bekantskap med miss Merediths egenheter svarade härpå ett bestämdt nej. Det skulle varit mycket bättre, om allt ned ens tagit ett slut, tänkte madame de Epine, ganska orolig, och bäst af allt, om ag aldrig tagit henne hit. Men i samma stund denna ovänliga tanke vaknadeihenneg