Aftonbladet – 30 november 1870, sida 2

emellen och såvidt hon kunde finna var ar felet på Silvias sida. Att så var gaf henne visserligen ledspad, men en ledsnad, som icke saknade sin tröst. Hon skulle med glädje sett sin bror gifta sig med hennes upga vän, men då detta icke kunde ske, öpskade hon att han icke skulle lefva i någon villa röraode Silvias käns!or för honom. Så vacklande äro likväl de bästa af oss, att madame de PEpine icke kunde bindfa sig ifrån ett visst intryck ef missnöje vid åsyren af den besvärade min, som — om-också blott för ett ögonblick — var synbar hos. Silvia, då mr Meredith upplyfte sitt ansigte från boken, i hvilken han hade läst tillsammans med sin syster. Han var emellertid: en man, som med orub ad fattning kunde bära en qvinnas nycker, och till Silvias beröm böra vi tillögge, stt hon få bästa vis bjöd till att vars, om icke förbindlig i sitt väsen, så åtminstone obesvärad, då hen hupvnit sansa sig från öfverraskningen af hans åsyn; det var ej hennes fel om bemödandet e kröntes med rätt framgång, Madame de Epire såg plågad ut; mr Meredith log. Min bror gör oss ett förslag, som kanske kan skänka dig nöjes, sade madame de Epine, ifrig att uppträda försonande; några klippor skola i dag sprängas på den nya bavan; bar du Just att se detta?a 0, så gernal utbrast Silvia, rodnande af slädje och kunde ej hindra sig från att skänka onom en tacksam blick; ty ehuru madame le YEpine ej visste af det, hade-hom redan ör ett par veckor sedan i mr Merediths ärvaro yttrat en örskan att få se något lylikt. Han hade då icke sagt något. men om Silvia vu fann, hade ban ej glömt hennes rd eller försummat att uppfylla derna önken, då tidn dertill var inne. När skola vi gå? frågade hon ifrigt..