Aftonbladet – 29 november 1870, sida 3

j Och i fjerde akten, då denna så stolta oc! energiska, men tillika så ömma och syd ländskt glödande själ kämpar den svåra kampen emellan pligt och kärlek, emellan barnslig pietet och fäderneärfd tro å ena sidan oct allherrskande passion å den andra, hur sannt, huru ädelt bli icke då alla dessa skiftande rörelser målade; huru kan man icke i smärtans och passionens häftigaste och natursannaste utbrott iakttaga det jemnmått, som stil och tragisk värdighet kräfva. Särskildt skulle vi vilja påpeka det stumma spelet under den scen, der hennes far framlägger planen till Bartholomeeinattens blodbad, såsom någonting af det yppersta man kan få se. Att i fråga om en så verkligt helgjuten skapelse som denna Valentine tala om öfverdrifter, är i sjelfva verket ett nonsens Åntiogen måste man förkasta det hela eller beundra det. Vi kunna till nöds tänka oss, att någon, som för ett eller annat ögonblick lemnar tutiogarne i våningen inunder för att följa med en eller annan scen eller akt deruppe, kan finna de gripande momenterna i fjerde akten icke harmoniera med den godmodigt jovialiska stämning, i hvilken har befinner sig och att derföre möjligen hela denna storartade konstprestation icke kan! vinna ett riktigt erkännande af den s. k. operakällarkritiken; men denjbildade allmänhet, som har en annan smak och som hunnit rätta sig in istyckets karakter och en dermed harmonierande st imning, skulle visst känna sig öga belåten att få se ifrågavarande scenergifns på konsertmessigt sätt eller med några banala eatergester.: Att löje understandom kan ramkallas af det gripande tragiska, är insenting nytt; det fiones ingenting så sublimt, utt icke räheten kan skratta deråt; men de som verkligen känna kallelse att le, då de e Signe Hebbes Valentine, torde väl egentligen vefiona sig på den bildningsgrad, att de också kulle känna rörelser i skrattmusklerna framör Laokoon eller Niobe.