Aftonbladet – 29 november 1870, sida 3

— Stora teatern gaf i går åter Hugenotterna med Signe Hebbe i Valentines roll. Den utmärkta artisten framkallade nu, som alltid, den lifligaste entusiasm, helsades med applåder och blommor och blef fyra gånger inropad. Fröken Hebbes Valentine är också utan tvifvel en af de intressantaste företeelser, som i senare tider visat sig å vår scen. Vi ha varit i tillfälle att se Meyerbeers berömda opera gifven på flere af Europas förnämsta lyriska scener, men vi ha ännu icke sett någon Valentine, som genom det djupt dramatiska i sångföredreget, genom energi, sanning och idealitet i aktionen, genom ädel plastik i hållning och rörelser, genom hela ensemblen af sin sceniska företeelse varit jemförlig med den Valentine, som vår hufvudstads allmänhet nu åter för några gånger haft lyckan att se å vår kongl. teater. Den uttrycksfallhet och fina nyansering, hvarmed artisten förmår i sin sång afspegla alla själens rörelser, uppenbara sig måhända aldrig klarare än i tredje aktens duo, hvars rörande larghettosats af henne utföres på ett sätt, som nästan förmår publiken att hålla andan, för att icke förlora en ton och sedermera framkallar en ovilkorligt frambrytande storm af applåder. Hvad en i någon mån estetiskt bildad blick i öfrigt främst fäster sig vid i afseende på denna dramatiska företeelse är den sannt artistiska moderation och det sammanhang, som deri uppenbara sig. Man ser, att sångerskan fattat den dramatiska artistens uppgift att icke ensamt vara reproducerande, utan äfven producerande. Hon har, liksom den bildande konstnären, skapat sig en klar och lefvande inre bild af den personlighet hon skall framställa, och hon sträfvar att i hvarje sitt framträdande, under vexlande situatioover och sinnesrörelser återgifva denna bild, i stället för att teckna efter nyck och på måfå, och framställningen får härigenom en prägel af helgjutenhet, som verkar välgörande på det konstsione, som älskar att äfven på den lyriska scenen se individuelt utpräglade gestalter, i stället för färglösa konturer eller hvarjehanda mer och mindre lyckade, kanske delvis briljanta, men osammanhängande ansatser. Redan under det obetydliga framträdandet i andra akten uppenbarar sig denna djupare uppfattning af Valen!ines väsen och karakter. Då hon här plötsligen inför drottningen och hofvet med hån och förakt;förkastas af den man, som hon älskar, och hvilkens förtjusning öfver den oväntade lyckan hon konnat vänta att få se, sä vållar detta slag icke några vanliga utbrott af fasa och förtviflan, som här ligga så nära till hands; det krossande slaget kommer så oväntadt, att hon i första ögonblicket knappast kan tro på olyckans verklighet, och sedermera uppreser sig den naturliga stoltheten emot att visa någon svaghet och blotta sin smärta för den stora mängden. Men när hon sedermera i tredje akten, efter att ha hört den fara som hotar Raoul, vänder sig till Marcel, för att varna; då döljer hon icke längre sitt hjertas känslor, då kan hon icke bemästra sin rörelse, då vika alla betänkligheter och slöjan faller bort från det blödande bjertats djupa hemlighet.