Aftonbladet – 29 november 1870, sida 2

En korrespondentfärd i krigstid. Bref från Aftonbladets specielle korrespondent.) Tours den 19 Nov. Under de två dagar, som förflutit sedan jag senast sände ett bref härifrån, har en nästan fullkomlig brist få alla slags nyheter här varit rådande, om jag undantager de från skilda håll ingående kommentarierna öfver den ryska uppsägniogen af Paristraktaten. Från Loire-armen, hvars ställnirg är för invånarre i Tours af det närmaste och mest omedelbara intresse, ingenting annat än några antydningar om de ömsesidiga positionerna och om några skärmytsliogar på spridda punkter; och från Paris på en hel vecka inga underrättelser, åtminstone icke några som kommit allmänheten till del. En sådan fullkomlig stiltje i en tidpunkt, då i hvarje ögonblick de vigtigaste och mest skickelsedigra händelser kunna tima, bar någonting alldeles egendomligt irriterande. Man kan också märka, då om förmiddagarne och eftermiddagarne kolportörsvärmarne sprida sig kring gatorna och med sina gälla rop: Demandez le Moniteur Universel qui vien de paraitre! o. 8. v., åstadkomma ett oväsen, mot hvilket våra kolportörrers utbjudning af Altonbladet, Allehanda, Söndagsnisse! är att anse såsom blotta hviskningar, — man kan märka, säger jag, vid dessa tider, då tidningarne nyss utkommit, huru de törbipasserande ifrigt rycka till sig de små tidrvingslapparne i utbyte mot sina sous, och genast börja studera dem midt på gatan, för att taga kännedom om leg dernieres nouvelles,. Dessa tecken till otålighet och spänd väntan gifva någon föreställning om stämningen; men man måste hafva tilltälle att komma i närmare beröring och förtroligare samspråk med invånarne för att komma rätt under fund medi hvilken hög grad denna befolkning, som för den ytlige betraktaren kan synas bekymmerslöst sysselsatt med sina hvardagsbestyr, i sjelfva verket är med alla sina tankar, med hela sin själ uppe i händelserna och oupphörligt slites emellan fruktan och hopp. Jag har sjelf funnit detta vid de tillfällen jag haft att närma mig stadens invånare och förnimma deras sinnesstämning. Min personliga erfarenhet i detta hänseende mäste dock naturligtvis vara temligen begränsad, men jag har hört af en embetsman, hvars befattning sätter honom i ständig beröriog med befolkningen härstädes och ålägfa honom att besöka personer af alla samällsklasser i deras hem, att menniskorna bär äro till den grad upptagna af detta allt uppslukande ämne, då de befinna sig för sig sjelfva och i siva familjkretsar, att spänningen, oron, ovissheten om hvad nästa dag skall bära i sitt sköte, börjar blifva dem nästan olidlig. Men under det folkstämningen är sådan och under det man bevitnar de stora ansträpgningar, som göras, för att gifva åt händelsernas flod en ny riktning, förnimmer man åtski!liga skärande missljud, som erinra derom, att preussarnes närvaro i landet icke är den erda fara som botar franska folket och det franska samhället. Jag har under min vistelse i Lyon haft tillfälle tala om den farhåga för de röda, för de samhällsupplösande tendenser, som förefionas hos en del af nämnda stora stads arbetarebefolkning. Någonting dylikt förspörjes icke i dessa trakter; Tours är icke någon af dessa stora centra för fabriksindustrien, der de socialistiska och kommunistiska teoirerna gripa omkring sig och göra proselyter; men i stället kolporteras här 1 hvarje gathörn en massa regeringsfiendtliga tidniogar, organer för alla de partier, som tid efter annan blifvit störtade i detta land, och hvilka synas aldrig uppgifva hoppet att se sin dag randas ånyo. Icke ens detta ögonblick af yttersta fara, då man borde vänta att endrägtig samverkan för den utländska fiendens förjagande skulle vara allas gemensamma tanke, kunna dessa partier låta sitt agg och sina partilidelser slumra eller itminstone tystna. Hvarje dag företer nåsot nytt hätskt anfall på regeringen, ämnadt utt undergräfva förtroendet till densamma och följaktligen, i den mån dessa bemödanlen viona anklang och bifall inom olika kretar, egnadt att i sin mån förlama den kraft,