Aftonbladet – 26 november 1870, sida 2

en annan mening, än förf., torde man derför ha anledning att med förf. utropa: tag bort Wilhelm, tag bort Bismarck, och tanken står qvar, han dör icke! Hr H. påstår, att ovilja mot eröfringspolitik före kriget var ett afde herrskande dragen i de tyska staternas enhetsönskningar. Vi veta ej hvilket påstående förf. skulle kunnat hitta på, som mera aflägsnar sig från sanningen. Det låter ej förklara sig på annat sätt, än att förf, fullständigt bortvändt sin blick från de tyska förhållandenas utveckling under de sista två till tre decennierna. Under lång tid var ett tyskt nationalkrig mot Danmark i de tyske enhetsvännernas ögon en lycka, som de oupphörligt med brinnande ifver åkallade såsom den största välsignelse himmelen kunde sända dem. Professor Leo, som, i sin konservativa fasa för de jäsningsämnen en lång fred samlar, så ofta uttalat sin längtan efter ein frischer fröhlicher, Krieg, har ej röjt en mera lidelserull krigslystnad än det tyska nationslpartiet. Behöfva vi påminna om de eröfriogsplaner, som Tysklands politiska litteratur sedan 1866 uppgjort? Hvad framtiden beträffar, anmärker hr H. att de värnepligtiges fäder, bröder och vänner i de penningoch manskapsbeviljande kamrarne nog skola besinna sig, innan de bifalla ett krig. Veterligen är det ej xkamrarnes i Tyskland, som besluta öfver krig eller fred. Men förf. menar väl deras moraliska auktoritet, deras penningbeviljande makt. Hvad har den hittills betydt? När jag vill föra krig, mina herrar, — yttrade Bismarck en gång i preussiska deputerade-kammaren — så gör jag det, utan att fråga eder till råds Månne det var tomma ord? Preussiska de puterade-kammaren afslog den 22 Januar 1864, med 275 röster mot 51, det af regeringen för danska kriget äskade lån. Näl landtdagen tre dagar derefter afslöts, frambar hr von Bismarck till densamma han majestäts regerings allerhögsta ovett och der förklaring, att hon skulle till fullo upprätt hålla kronans rättigheter, statens väl och ära Det finns i hr Hazelii skrift knappt en sida som ej gifver anledning till sådana anmärk: ningar, som vi här framställt. Men vi vilji ej längre trötta läsaren med granskniog a dessa lösligt hopkomna och om allt annat ä: sakkunskap vitnande utgjutelser.