Aftonbladet – 24 november 1870, sida 3

hade tagit fotfäste i den grekiska konsten men till all olycka hade kommit för tidigt från Rom. Fogelberg fortsatte sin utbildning i Paris och slöt sig sedan mest till de franska konstnärerna; i Rom, der har slagit sig ned för omkring 20 år sedan, vanr han ett namn genom bildstoder dels af grekiska gudar och gudinnor, dels af nordiska: af Odin, Balder och åskans gud Thor Besöket gällde först Uverbeck, som hade bedt Tnorvaldsen att bege en stor teckning till en tafla, som skulle föreställa Kristi grafläggning,. I sin långa svarta sammetskåpa, med en hög sammetskalott på det vackra, fina hufvudet och långt nedhängande grå lockar, brukade den tyska konstnären mottaga främmande med högtidlig värdighet och lugn nedlåtenhet; vid detta besök var han mycket vördnadsfull och gick med sin kalott i handen. Thorvaldsen betraktade uppmärksamt den stora teckningen: de sörjande qvinnorna, männen, Christi döda kropp. Allt det der är mycket bra, sade han, och den heliga modren med — men han sjalf duger icke; Overbeck hoppades. att komma sin tanke närmare under utarbetningen. Han är också mycket misstecknad, tillade Thorvaldsen; Overbeck räckte 1frigt till honom ott stycke svartkrita och bad honom hafva godheten göra rättelser på hufvudfiguren innan han gick. Det skedde och under många tacksägelser togo de afsked. — Nu ska vi se något af ett annat slag, sade Thorvaldsen i det han vek in på en sidogata; jag vill se den der Thor, som man pratar så mycket om; jag skall söka få lära någonting nytt, ty honom har jag aldrig vågat försöka mig med. Fogelberg var rörd då han tog emot honom: Jag har i den punkten min egen religion, sade han, och jag finner att det är en större ära för mig att få besök at Thorvaldsen än det var för honom att få besök af påfven. Efter ömsesidiga, bjertliga helsningar. fick Thorvaldsen plötsligen ögonen på den väldige Thor, som med sin hammare på axeln tycktes träda fram mot honom. Ah! Ah! upprepade han ett par gånger och aftog ovilkorligen hatten, ;ser han så ut? Nå, der ligger mening uti! Han bet ihop tänderna såsom han gjorde då han var mycket uppmärksam och betraktade konstverket med glädje och beundran; Odin och Balder såg han också på, men han kom strax tillbaka till Thor igen. Hvar i all verlden har ni fått fatt på honom? frågade han förnöjd: kan ni göra många af det slaget, så få de ju rätt hemma i Kjöbenhavn och jag får orätt. Nå, sade han vänligt och räckte Fogelberg handen, det skall glädja mig att få orätt. Med dessa ord gick han sin väg. Fogelberg var blossande röd och hade tårar i ögonen; han kunde icke få fram ett ord. På gatan stannade folk hvarje ögonblick och-helsade Thorvaldsen som en konung; han gick i djupa tankar. På en anmärkning af hans ledsagare, att det föreföll honom som om han varit för sträng mot Overbeck, svarade Thorvaldsen: Så, tycker ni det? Ja, men man får lof att känna sitt folk! Han hos hvilken vi sist voro, han kan bära att hen blir berömd, men det kan tysken icke.