Aftonbladet – 24 november 1870, sida 2

VV ladt den innanföre, så att hon såg sig vara utestängd. Hon stod alldeles stel af häpnad utanför på terrassen och först då hon såg ljussken innanför gardinen i mr Merediths arbetsrum, förbyttes öfverraskningen i harm. Harm är måhända ej det rätta ordet; Silvia var rent ut ssgdt ond. Hon gick öfver åt andra sidan af slottet, som var bygdt kring en borggård, skyndade in genom hut vudporten och uppför trappan, in i salongon, der madame de YEpine satt ensam och läste vid spiseln. Utan att gifva sig tid till eftertanke utbrast Silvia, hänförd af sin förbittring: Jag måste lemna Saint Råmy; jag kan inte stanna! Bed mig ej derom — jag kan det inte!y fortfor hon med darrande röst och flammande blickar. Din bror förolämpar mig med kall beräkning. Jag reser! Jag packar in i denna qväll och far i morgon! Madame de Y.Epine höll på att tappa boken i hvilken hon läste. Min Gud, hvad har händt? utbrast hon. Mr Meredith är hvarken blind eller döf, fortfor Silvia med purpur på kinderna; så han mig ej så kunde han åtminstone hört mig. Jag bad honom befalla Pataud att komma till mig, men han hvarken svarade eller såg sig tillbaka. Han stängde porten för mig, Josefine, och han gjorde det med afsigt. Hennes röst blef osäker och tårar störtade ar hennes ögon då hon yttrade dessa ord. Madame de TEpine, som nu hunnit sansa sig, gjorde Silvia några frågor, hvilka denna besvarade kort och bestämdt. Mr Merediths syster hörde henne med synbar bestörtning. Charlie blir alltmera tankspriddp, sade 100, detta kan ej vara annat än sinnesrånvaro, Silvia. Ett tvifvelaktigt leende spred sig öfver Silvias drag. (Förts.) .