Aftonbladet – 23 november 1870, sida 3

Iskall befinna sig i samma tillstånd, som han b fann sig i början; att från denna grundsats, 801 stöder sig på rättvisa och förnuft, hade bruk uppåtätt att Pröviantera befästa platser, och a dagligen ersätta äv liföttedel, som konstinmera under dagens lopp; ty utan detta försigtighet: mått, sade jag till hr von Bismarck, skulle en ve: penhtila vara tillräcklig för att taga de starkast plateör i vörldek: ; . ati hade ingenting att invända, så tror jag åt mivstone, mot denna framställning af öbestridd och obestridliga grundsatser och plägseder. Det hotdtyska förbundets hr kansler, som d talade icke i sitt eget, titan i militärmyndigheter nas namn, förklarade för mig, at: ef Yäpenhvil absolut vore stridande mot de preussiska intres sena; att gifva öss en månads anstånd vore at lemna våra ärmfer tid att oörganisera sig; att Paris införa lifsmedel, hvilka skulle Yara svåra at bestämma, vore att sätta det i stånd att förtsätt: sitt motstånd i oändlighet; att man följaktliger icke kunde bevilja oss dylika förmåner utan mili täriska vederlag (Equivalents militaires var grefve Bismarcks eget uttryck). Jag skyndade att svara ätt vapenhyilan utan tvifvel kunde ha vissa mate riella fötröånet för oss, men att det preussiske kabinettet borde ua på förhand förutsett det, då det antog vapenhvilan till prlntipen; att blidks nationalpassionerna, derigenom förbereda freder och närma den till oss samt framför allt att få sta behörigt afseende på Europas formliga önskar vore föröfrigt för Preussen politiska fördelar, som nog tippvägd8 dö tnateriella förmåner, det kunde komma att bevilja oss. Jag frågadö detpå, hvilka de militäriska vederlag voro, som man fordrade at oss; ty grefve von Bismarck var ytterst mån om att ej angifva dem. . Slutligen uppgaf han dem för mig, alltjemt med en viss förbebållsamhet. Det var, sade han, en militärisk pösition ttanför Paris. — Och då jag var enträgen, tillade han! Ett föstej Kanske mer än ett. — Jag afbröt genast det nordtyska förs bundets kansler: Det är Paris., sade jag till honom, som ni begär af oss; ty att förvägra oss proviantering under vapenhvilan är att taga ifrån oss en månad af vårt motstånd; att af oss fordra ett eller flere fästen år alt begära våra murar af oss. Det är med ett ord att begära Paris äf oss fender att gifva er medel att utsvälta eller bomardera det. Men under det att I underhändlat med oss, hafven I aldrig kunnat förutsätta, att vilköret sktills bli att lemna gjelfva Paris åt er, Paris, vår förnärista Styfkå, vår stora förhoppning, och för er den stora svårighet, som I icke kun nat besegra efter femtio dagars belägring. Komna till denna punkt, kunde vi icke taga ett steg vidare; jag anmärkte det för grefve von Bismarck, och det var lätt för mig att inse, att militärotidan i detta ögonblick tagit öfverhand i Preussen8 böslut öftef den politiska andan, som tillstyrkte fred öch allt, söm kinde leda dertill. Jag bad då grefve Bismarck lemri mig tillstånd att åhyo begiftå mig till förposterna för att samtala med Jules Favre örå Ställvitgeh, hvartill han samtyckte med den artighet, som han alltid visat i våra personliga förhållanden, Då grefve Bismarck lemnade mig, uppdrog han Åt mig av: sv. klara för den franska regeringen, alt, om man ville verkställa valen under vapenhviän; han skulle åt dem lemia fullsjändig a de landsdelar; som voro besatta af de prölösteka: Afimbetnä, och att han skulle underlätta förbindelsen mellan Paris och Tours för allt som rörde valen. Sedan jag erKållit denna förklaring, begaf jag mig följande dagen, den 5 Nov., till de franska örposterna. Jag passerade dem för att samtala ed Jules Favre i ett öfvergifvet hus. Jag fram: stälde för Honom fu. juändigt ela ställninger så väl i politiskt söm militäriskt hänstende, och lemnade honoiv en dag för att tillställa nig regeringens bfåicietla stär okh Tefat, tik nad 5l åh öf: verföra det till Versailles. Jag erhöll det också följande dagen, den 6 Nov. Det uppmanade mi att afbryta underhandlingen på grund af den afslagna begäran att få förse Paris med lifsmedel, tt omedelbart derefter lerona det preussiska högI varteret för att begifva mig till Tours, och att jer, om jag dertill samtyckte, ställa mig till reeh ngenå förfogande, i händelse mina åtgöranlen kunde vära nyttiga för 3tterlitare tinderhandingar. dT ; Jag meddelade detta beslut för grefve Bismarek ch upprepade för honom, att vi icke kunde till ionom öfverlempa hvarken Paris; lifsförnödenhe: er eller försvar, och att jag beklagade bittört, ätt ag icke hade kunnat afsluta en underhandling, som skulle banat väg för freden. Detta är en noggrann redogörelse för denna unlerhandling, hvilken jag sänder till de fyra heurala makter, som haft den goda afsigten att vilja ch att föreslå ett afbrott på striden, hvilket kölle, häfta ktinhat närma till oss dat ögonblick, iå hela Europa kunnat Återhemtå ändan, återtagå ina arbeten för civilisationen och icke mera slumra en Oföng som, Med fruktan att i hvarje ögonlick se någon händelse uppstä,soni kunde sprida srigets brand öfver hela fastlandet. Det tillhör nu de neutrala makterna att bedöna, om tillräckligt afseende blifvit fåst vid deras åd, och det är icke öss, derom är jåg säker, som e kunna förebrå att icke hafva gjort allt det afeende på dössa röd, fom de förtjenade. Vigöra lem för öfrigt till domare öfvör Ub bögge krigörande makternas beteende, och jag tackar dö ör min del; både i egenskap af menniska och ransman, för det understöd; som de. bafva lemat mig i de Bemödanden, som jag gjort för att terskänka åt mitt fädernesland fredens välgeringar, en fred, som det icke förlorat genom sitt get fel, utan genom den .regerings, hvars tillvaro r Frankrikes enda fel; ty det är ett ganska stort, tt alldeles oförbätterligt fel att hafva gifvit sig n sådan regering, och att åt henne oinskränkt afva öfverlemnat sina öden: Mottag etc. Ne oÅ. Thiers. Tours den 9 November 1870. SESNESARINARSPRAEEERIANCR