Aftonbladet – 23 november 1870, sida 3

lig och mån om Pataud, sedan han kor under hennes vård, såg ut som om han tyckt denna begäran vara ett obehörigt mästrand af hennes verksamhet, men lydde, och me dan Silvia gaf hunden vattnet som han be gärligt drack, upprepade enkan ännu en gån hela historien om huru han blifvit ditförd om Pierres sorg och mr Merediths omvård nad och hennes förskräckelse och om Johi och William, som hon låst in för att akt dem förhunden; till hvilken orediga berät telse Silvia som hade satt sig och betrak tade Pataud lyssnade utan att svara, änd: Hl hon hastigt lyfte hufvudet och tvärt ytt rade: Hvad var det som ni rade, mrs Jones? Åb, miss, jag sade bara, att mr Mere dith är en mycket god herre och att er bättre man kan väl ingen önska., Här inträffade ett förfärligt skrammel det inre rummet, hvarest John och Willian voro instängda och. derpå följde den djup: tystnad som alltid kommer efter stora katastrofer. Mrs Jones lyfte händer och ögor mot himlen och utbrast: Kors i all.verlden, hvad taga de sig före? samt rusade in i rummet der förödelsen hade egt rum Silvia blef ensam hos Pataud. Han låg på sin-ena sida, flämtandeoch ibland uppgif. vande en dämpad klagan, som gick Silvia djupt till hjertat. Jag kan aldrig tro att han nu vill bits mig,, tänkte hon och kände sig på barnsligt vis. dragen till den stora hunden, just fö hans skarpa, hvita tänders skull Hon såg på dem, — så hvassa de sågo ut att vara och ändå såg Silvia en viss, obestämd godsinthet, tyckte hon, i Patauds-fysionomi. aJag skall sätta honom. på prof,, tänkte hon och utan att betänka sig lade hon sin hand pa honom. Pataud, stackars invalid,