Aftonbladet – 23 november 1870, sida 3

Pataud elak härefter. Han elak! upprepade Pierre, stackars djur! han är så nätt och qvick som enkattunge; då han är frisk. Men mademoiselle Nardi torde erinra sig att kattungar kunna rifvas., inföll mr Meredith allvarligt, och ej .någon mera gång sätta hans tålamod på prof. En uttrycksfull rysning försäkrade honom att han ej behöfde hysa någon oro i detta afseende. Men ändå tycktes mr Meredith ej vara fullt trygg, ty då Silvia synbarligen ämnade stanna hos Pataud och mrs Jones, kom han ännu en gång tillbaka från dörren för att varnande upprepa: Lofvå mig att inte röra hunden. Han är ett präktigt jar men är: uppföddtill-zvild kraft och skulle lika litet skona er hand som Baptistes strupe. Jag röra honom!iaföll Silvia rysande; jag endast undrar på att ni kan göra det, mr Meredith. Åh! mig biter han inte, svarade han leende; och dessutom var det jag som bragte honom i fara och då jag tycker om honom, sådan han är, frågar jag ej efter risken. Det är således fara? Näå, ja; detta är naturligt, då en stackars varelse underkastas så svår-plåga som Pataud fått lida; då hans sår skulle skötas Ni fruktar för ingenting,, sade Silvia och såg upp till honom. Hon talade sakta: Kanske hörde han henne ej, ty med yttrandet jag litar således på, att ni ej sysselsätter er med Pataud, lemnade han rummet. Hur kunde han våga det? sade Silvia till mrs Jones, :under-det hon försigtigt drog sig ett par steg ifrån Pataud som låg bjelplös och oskadlig nög, stackare, på sitt bord. Mrs Jones var ingenting mindre än förtjust öfver sin fyrbente gäst. Hon,som månr