Aftonbladet – 22 november 1870, sida 2

mal qvinnva jemte hennes sonson, uträttade allt hvad som var att göra och hade sitt hem derstädes, tills två lediga rum anslogos åt mrs Jones och hennes barn. Så välgörande madame de YEpine var, hade hon dock ej för afsigt att detta skulle förblifva den lilla enkans stadigvarande hem. Hennes meping var att kunna skaffa henne medel:till att i England vinna sin utkomst och nppfostra sina söner. Mrs Jones hade likväl, som vi veta, andra planer och derjemte den öfver tygelsen att hon var en: värderik aqvisition för ladugården, en förvillelse som ingen utom den klarsynte mrs Groom genomskådade. Denna öfverdrifna tro på sin egen betydenhet, gjorde att mrs Jones, eburu icke elak i sitt bjerta, med hemligt missnöje såg Pataud i sitt ena rum, då mrMeredith låtit föra honom till benne, i den tro att hon skulle blitva en vänligare vårdarinna än gamla Catherine: Således, då Silvia vid förpaktargården mötte mrs Jones, som var på vägen till ladugården för att mjölka, och lifligt frågade henue: Mrs Jones, hur är det med hunden? så svarade denna med synbart missnöje, ban är inte ione, miss, och jag har fått lof att låsa in både John och William, för att han ej skall äta upp dem. (Forts.)