Aftonbladet – 21 november 1870, sida 3

pu a en nr VAA liga fribeten. Heil den, som finner det positiva! — Ett motstycke till denna dialektiskt raffinerade frihetssträfvan — som ju för öfrigt gerna kan vara bemtad ur den faktiska! verkligheten — finner map i den odielektiska råhetens form, In smedslärling, Som längtade till friheten i Amerika, men i brist på pass sökte den i en af kanalerna vid Kjöbenhavn, efterlemnade följande skrif-: velse: Här ligger undertesknad rakt ite. Då jag hade kommit ifrån min mästare, eftersom jag ivte ville krypa för madamen, och då jag nu skulle resa till Amerika, men han inte ville skrifva på min sedel, så kunde jag int få något pass. Hvad skulle jag nu göra? Jag visste bara detta råd. Til hvilken grad exalterad geniförgudelse, fantastisk geniusdyrkan och platoniskt svär-! me:i kan angripa qvinnonerver, derpå gikvet den för sin begåfning 055 fågring bekanta Charlotte Stieglitz ett tragiskt exempel. Hon ansåg sin man för att vara en skaldernas Messiss, af hvars ärorika verksamhet hela Tyskland — och alltså hela verldep — borde vänta sin postiska förlossting: döt var henne Icko nog att Fara fans hilstrd; hö rmååte ovkså fara lans sänggodinna. Förhoppniogorne besvekos, geniet svigtade, mannen sjuknade; den till sånggudinna förvandlade ma kan satte nu sir enda förkopphlol . defi att en stark Peykisk skakninog skulle återgifva en sjuke mannen hans förlorade spänstighet och väcka bens slumrande genius; för att fråmkalla en sådan skakniog smyckade hon sig till dödens brud och stötte dolken 1, sitt) hjerta. I skärkhöe köotrast till den. själsskakning hvarigenom-den sjuke maken skulle opplyftas till ideslets herrlighet, står den för-.! krossade sinnesstämning som en hämdgirig! tjenstflicka synbarligen, genom att uppoffra sig sjelf, velat bibribga sin tfolöse älskare: Herr Siveftetns öktef hon, nt kan ni se bvad ni har för edra dåliga handlingar mot mig, som lidit så mycket för er skull. Niär en dålig meppiska, som det aldrig kan gå väl, eftersom pi utöfvar så mycket ondt mot edra medmenniskor. Ni gaf mig goda 1äften, men jag fick icke äe mjö et otat dem. Farväl, dåliga menniska! 4 Vid ett flyktigt ögonkast skulle det nästan kunna synas opassande att sammanställa tvenne så olikartade väsenden som den id berusade svärmerskan och denna ingalunda anderika tjenstflicka, men — menar författaren — när saken skall fram inför psykvlogiens och etikens domstol år det ett stört spörsmål om icks ideförvillelsen ; har långt farligare följder än den råa förvildningen. Trots så olika bevekelsegrunder år här emöllertid sammå gerning, säroima förbryteläs, Efter dessa orlenterande betraktelser öfvergår författaren till en utförlig granskning af begreppet Sindsformörkelse, som han -anser vara den enda psykologiskt hållbara förklaringsgrunden till sjelfmord, ty kategorierna näringssorger, olycklig kärlek, familjsotger 0. 8 V. måste, för att framkalla detta resultat, stå i samband med ett själens mörker, hvarmed vi naturligtvis icke må rtcna en tillfällig. robbning i Björhåns Organism, utan en sjelfförvållad sjuklighet i det andliga lifvet, i sjelfva personligheten. Detta mörker kan rufva i sinnet på semma gång som der tyckes vara Ha,-aag. Den yttre verlden med dess senomener, tillvaron med dess uppfter och ändliga intressen, allt detta kan för åskådningen stå i fall klarhet, och på den mörka grunden kan en fast vilja resa en karaktersbyggnad, som i viss mån liknar de egyptiska templen: uppgången är störartad, pelarsalarne präktiga, men det allraheligaste är en liten mörk skrubb. Något yttre missöde drabbar denna personlighet: — och omgifoiogen, som intet anar, får plötsligen: höra ett oväntadt budskap och frågar öfverraxkad: hvem skulle hafva tänkt, att ett :sådant lif skulle få ett sådant slut? Denna Selvforglemmelse; denna skygghet för det egna-jaget. denna försumlighet mot personlighetens kraf, kan uppträda såväl på det omedelbart naivas som på det etiskas och det religiösas område. Den naiva Selvforglemmelsen karakteriseras deraf att individen uppfattar lifvet blott som en naturgåfva, utan att betänka att denna naturgåfva derjemte är en andlig uppgift.. Lifvets högsta ändamål blir då njutning, och att detta är en mycket populär uppfattning lär väl ingen bestrida. Ett särdeles karakteristiskt exempel på denna verldsåskådning anföres af förf.: två hederliga handtverkare sutto en afton på operan och sågo Don Juan. Stycket är slut, åskstrålen har träffat, ridån faller. Då säger den ene: Det var dock ett grufligt slut han fick. Ja, svarade den andre, men han hade dock haft roligt.. — Ju mera den åsigt att lifvet är till för njutniogens skull, får slå rot hos den stora allmänheten, desto mindre få vi undra öfver att sjelfmord så ofta förekomma. DS Men-äfven med en högre uppfattning af lifvets ändamål går dock ofta personligheten förlorad. Man kan utveckla mycken borgerlig och politisk verksamhet, men står likväl på svaga fötter, om sinnet blott är utåtvändt, uteslutande upptaget af det yttre lifvet. Hela spörsmålet om personligheten i djupare mening blifver då ett slaxs blinddörr i bakgrunden af menniskosjälen; innanför den är ingenting. Denna etiska sjelfförsumlighet har emellertid sin djupare grund i irreligiositet eller ock i oklar uppfattning af det religiösa lifvets natur. Isynnerhet är det grumliga föreställningar om Guds nåd, om syndaförlåtelsen och den eviga saligheten som så ofta förvirra svaga sinnen. Jag går nu, skrifver en sjelfmördare, till den eviga hvilän, der jag om jag finner Guds nåd efter att hafva bedit om förlåtelse och tillgift, skall glädja och fröjda mig i himlen, der ingen synd och ingen orättvisa finnes., — Tvifvelsutan har denne man haft religiösa stämningar; han har visst också kännat sina bibelspråk. . Men — menar förf. — den religiösa lifsappgiften är .i strängaste mening en sjelfappgift. De som icke veta hvad personlighet är, veta icke heller hvad tro är, Att blifva fullt uppmärksam på sitt eget jag är emellertid den svåraste at alla uppgifter, ty det finns intet i verlden, som man hellre undflyr än sitt eget jag. Vi våga ej längre taga utrymmet i anspråk, utan stanna vid dessa antydningar om det djuptänkta innehållet i prof. Nielsens afbandling, och måste helt och hållet försska rt or bla Dudalf Sahmidt hans in!