Aftonbladet – 21 november 1870, sida 3

dom vid den tid då han som ön man på Jöfver 50 år nådde höjdpunkten af sin Böpularitet och för alltid drog sig tillbaka från lembetsmannabanan, kommo väl ännu ihåg hvad han verkat för sitt fädernesland, men det var icke längre något entuslastiskt i denna deras hågkomet; döl hade antagit den mogna ålderns lögnare nätör, liksom de sjelfve under tiden iklädt sig ålderdomenå pråa hår. Och hvad nutidehs yppre slägte angår, så kände det Brougham — ehura han ännu 1864 och senare lät höra af sig och bland annat varmt talade för Danmark och RÅ u8ssens eröfringspolitik — knappt äniörlända än Isom ett minne H en försvunnen tid; man betraktade honom visserligen som en stjerna af första rang på de britiska öarnes himmel, men likväl blott som en stjerna, hvars hola glans redan strålat ut å tiden dch rummet, så att den icke längre kunde observeras med blotta ögat, och häraf må man förklara den ringa sensation bans bortgång (i Maj 1868) uppväckte i verldeny tröts hans stora ryktparhet Vi kunna icke här följa författaren i hans teckning af den ädle och högt begåfvade mannen, men vi föreställa oss att vära läsare sjelfva skola tega kännedöm å mycket hellre söm denna karaktersbild derjemtd är en tidsbild, der månget betecknande drag skymtar fram, vare sig att Brougham, arbetar för folkundervisningens höjande och strafflagarnes förmildring ö!lör med sin glödande vältalighet bekämpar Napoleons blomstring. Sällan har ett sådant förråd af kunskaper i förening med så rika själsgåfvor. så stor fysisk helsa och så energisk ärbetslust varit att fiona bes Såtiima person, och likväl är det icke Broughams mångsidiga vetande eller hans mångfaldiga vetenskapliga . och populära arbeten i de mest olikartade änmen, som gjort hans namn så berömå.. Det stora flertalet i England känner ej mycket till hans optiska atbandlingar, hans örversättningar af Demosthenes, hans koloni: politik, hans matematiska beräkningar elivc hans teologiska undersökningar, mön man talar om Henry Broeghatm såsom den veieran, som kämpade fribetens kamp och stod i de iiberalas läger på en tid då frihetsfläkten, som blåste öfver till England med den franska revolutionens ideer, ännu icke hade satt den stora hopen i rörelse; 7 Af hans sällsporda förmåga att entosiasmera och rentaf öfverväldiga sitt auditoriom gaf en gång Heinrich Heine en ytterst farakteristisk teckning, som författåfel åNPå fråtista bänken i underhuset,, skrifver Heine, msitter en lång mager skepnad, söm tyckes så länge ha varit hopkrupen vid studerlampan, att icke edäst hans iisblomma har vissnat, utan också sjelfva hans lifskraft är ottömd. Och likväl stirra alla blickar, lyssna alla öron, hållas alla pennor färdiga, när denne till utseendet hjelplösa gestalt liksom vecklar sig ut ur sin hopbölda ställning, långsamt närmar sig det mellan ministern och oppositionet stående bordet, skjuter skuldrorha upp, sträcker hufvudet framåt och tager ordet i det hans läppar darra och hans näsborrar vidga sig. Hans stämmas klang är full och melodisk, men han talar långsamt och, som det synes, med ontinentalsystem och slafbandelns! lerom, så l möda; man vet icke riktigt om det är andlig förmåga, som han saknar att beherrska ämnet, eller om blott den fysiska kraften fattas honom ett uttrycka tankarne. De första satserna ljuda kallt och osäkert; de tyckas ligga långt borta från ämnet, men böjas dithän med en kraft som man ännu blott anar; men när han samlat några sådana satser, skrida de framåt som en macedonisk falang, oemotståndliga , som. högländare i ett bajonettangrepp.. År den första fasta punkten vunnen, lyfter sig talaren både andligen och lekamligen och skrider dristigare fram mot den dernäst följande, mot den tredje och fjerde, tilldess, så att säga, alla ämnets hufvudpunkter äro eröfrade och hvarje närvarande, som bar öron att höra med och ett hjerta att känna med, är lika öfverbevisad om denna bevigförings sanning som om sin egen tillvaro. Och när nu Brougham uppfört sin byggnad, när han ännu en gång har pröfvat om allt är i ordning, när han med oemotståndliga argumenter har bundit sina åhörare med bojor, som ingen at dem förmår spränga, så sätter han sig med ett dristigt språng upp på deona byggnad, hans gestalt reser sig, hsns stämma vivner styrka, han manar lidelserpa fram, ban öfverväldigar sina åHörare, och hela. kammaren dånar af bifall. Pörrattarens afbandling slutar med den anmärknicg, att lord Broughams arfvingar underligt nog sålt hans gods i Provence åt grefve Bismarck. Någon pietet för-den hädangångnas politiska tänkesätt — menar förf:a — tyckes denna handliog icke innebära och likväl bade Brougham alltjemet öfverhopat sin familj med välgerningar. ietet vitnar då, att. borgerskapet i Cannes åt sin mångårige välgörare uppresten praktfall minnesvård, och om grefve Bismarck verkligen en gång skulle komma att slå sig ned på det Broughamska godset, så torde han utan tvifvel med egendomliga känslor komma preussiske röfvaren, Bland de filosoferande uppsatserna i tidskriften skulle vi vilja framhålla några blad sf Rasmus Nielsen Om: Sindsformörkelse, et Bidrag til Selfmorderes Psykologi. Förf:n anmärker till en början att om vägon framkastade den frågan: hvilken är den störste förbrytaren, mördaren eller sjelfmördaren, förutsatt att de båda handlat med full öfverläggning, så måste det förekomma den vanliga tankegången som omsvaret icke kunde vara tvifvelaktigt. I mördarens själ är en så brutal egoism, ett så upprörande trots mot guddomliga och menskliga lagar, att ssmfundet med rätta i honom ser sin farligaste fiende. Icke så-med sjelfmördaren. Denne olycklige blef ju icke farlig för samfundet; hän trängde icke fram med våld, nej han drog sig tvärtom i all stillhet tillbaka. Han grep icke dolken för att skaffa sig plats, SOT er Lr ooo Cananat nnr Om långt större : att betrakta ärestoden åt den frihetens förkämpe som så ofta benämnde honom den i