Aftonbladet – 21 november 1870, sida 3

marskalken med matsedlarg ock vinlistors prydliga utskrifvande? Sannerligen jag kan ipa hvaruati hof-kalligrafens åliggande an Härs skall bestå, men man blir utnämnd dertill, det har jag sett i förra veckan, och det är mycket troligt att man har en vacker uniform med två gyllene pennor i kors på kragen och ett stort gyllene bläckhorn på ryggen, der kammarhberrenyckeln brukar sitta. Får man er sådan uniform på sig och för öfrigt icke saknar alla relationer inom högre sferer, så bör man kunna göra sin lycka något hastigare än att på helt vanligt sätt, efter slutade tmiversitetsstudier, bjelpa states med renskrifning i tjugu år utan ersättning för att sedan uppnå första gradens tjenst. Ni känner den vanliga marschen, förmodar jag? Utsigterna äro klena, synnerligen sedan den indrägtiga tjensten vid spanska statsverket besattes med prins Amadeus. Det var ett streck i räkningen för många avdra at den europeiska royautens extraordinarier. Med Coburgarne är det slut för längesedan och nu ser det ut som hade Hohenzollarne ej heller några apparanser mera. Men hvad spaniorerna skola känna sig lyckliga! Tänk hvad de stått at under hela denna långa tid; sedan drottning Isabella lemnade dem! Man hade visserligen Serrano, men han förstod sig icke på att representera. Inga hofbaler, inga hofkabaler en gång och inga hofkalligrafer! Det måste blifva ledsamt på längden. Icke kan man alltid nöja sig med eu privat tertulia, en liten soirö på en patio, en tegelstensbelagd gård, omgifven af marmorkolonner, som dock icke äro kungliga, vid kanter af en liten vattenkonst, bekransad af blomkrakor, af mycket mindre dimensioner än hr Lagergrens fontän i hans sommarlokal vid Jakobstorg, och mellan ett halft dussin lampor, som sitta och ryka på muren, under det man dricker sitt chokolad, rökar sin cigarett och gör sig artig för donna Teresa, donna Carmen och donna Pepa. Sådant der kan man tröttna på, och det är just hvad spaniorerna gjort. De vilja åter se royautens imposanta emblemer och derför skickade de efter don Amadeo och bad honom vara välkommen på tronen. Nu skall det blifva anoar lif i Spanien. Alla unga sennoror taga åter fram sina bästa prydnader och de gamia donnorna Jaga fina mantiller. Det skall nåturligtvis blifva både baler och kabaler och allt annat lifligt och intressant, som följer med ett hof. Men det säges, att prins Amadeus icke älskar fjesk? Skulle det då vara möjligt? Hade man då ingenting för alla de kol man bränt? Svårt måste det vara att alltid kunna hålla kontenansen, när man är furste och ser fjesket tassa omkring sig, kröka rypg och lisma med gemena småleenden. Vore jag furste, hvilket vore orimligt, så lefde jag incogpito hela mitt lif, hvilket vore änvu orimligare. Men sannerligen mången furste i vår tid kan stå ut med att se den underdåniga uppmärksamheten, derom är jag fullt öfvertygad. Hvad måste icke en upplyst och förståndig prins lida af scener, såsom t. ex. följande? Det är en föreläsnivg öfver ett intressent ämne. Föreläsningen hålles i en offentlig inrättning som har till uppgift att befrämja en af de sköna konsterna. Hela den stora salen är follpackad med intresserade åhörare, ty föreläsaren har talang, och ämnet väcker deltagande hos en bildad publik. Man har redan bunnit ett godv stycke in på föreläsningstimmen, föreläsaren har blifvit varm i sin framställning, auditoriet lyssnar till honom med spänd uppmärksamhet, då helt plötsligt en förändring bemäktigar sig hela scenen. Det går en hviskning genom auditoriet, man reser sig upp, föreläsaren afbryter midt uti en intressant period, han lemnar sin tribun, skyndar ned från estraden, ser upprörd ut. Två af konstanstaltens officianter skynda fram från sina gömslen och förena sig med föreläsaren. Alla tre ila mot salens utgång. Öron är i tilltagande. Men hvad är då orsaken till allt detta? Har någon olycka inträffat? Hotar huset att ramla omkull? Brinner det i knuten? Har man upptäckt några uhlaner vid Liljeholmen och har ryktet deroms pridt sig ända till denna konstens fridlysta helgedom? Hvad är det man hviskar i salen? Prinsen! Prinsen! Prinsen kommerfå Det är hvad man hviskar. Ah, det är alltså en prins i antågande, sannolikt en mycket märkvärdig prins, som man. aldrig förr sett? Nej, det är prinsenn, vet jag, han som intresserar sig för inrättningen och mycket ofta, att ike säga hvar32 gång, infinner sig en stund på denna föreläsmex. Hans ankomst är således orsaken till hela denna uppståndelse. Är det då han, som gifvit örde: om sensation? Visst icke. Men dötrarno slåg upp på vid gafvel, De två officianterna med föreläsaren i spotsen slå näsorna i golfvet eller tendera åtminstore: dertill. Auditoriet bugar och skrapar. Man begär dock icke folksängen, det har jag åtminstone icke ännu hört. Prinsen ser em smälä besvärad ut, ehuru han borde vara van vid detta högtidliga mottagande en gång i veckan, men det. är tydligt att han icke älskar fjesk och att hån icon sig ler åt de tre beskedliga officianternas komiska prosternationer. Han sätter sig, och lugnet börjar inträda, sedati äfven auditoriet åter intagit sina platser. Då fratntråder föreläsaren och frågar, om fursten täcktes 1 nåder tillåta, att han, föreläsaren, åter upprepar hvad han redan under den tilländalupna delen af föreläsningstimmen framställt. — Detta täckes fursten i nåder tillåta, och så börjas föreläsningen om igen, hvaronder anditoriet har godt tillfälle att försjunka i betraktande af den på estraden placerade högheten. I fall fursten ej har tid att qvarstanna till föreläsningens slut, så Upprepa samma scen som vid ankomsten; och derefter kan föreläsaren åter fortsätta föredraget. Sådant må dock väl icke kunna inträffai Stockholm? — Tycker någor det! Det pasp i Kråkvinkel, endast i Kråkvinkel. SFR Rättegångs-: och Polissaker. Tagna brottslingar. För några dagar sedan anLÄN ott nar karlar till Hallsbergs jernvägssta