Aftonbladet – 21 november 1870, sida 2

ram ur småskogen och med långa språng kom dem till mötes. Pataud, du måste låta höra af dig en annan gång. Du slapp unlan med knapp nöd nu, ty monsieur Charles räffar säkert. Patauds svar var ett högljudt skall, unler det han hoppade upp mot Finauds nos, hvilken helsning det kloka djuret tog som len var ämnad, — såsom ett vänskapstecken. Efter dessa preliminärer följdes de alla åt och Pierre underhöll samtalet med berättelser om Patauds många utmärkta dygder och egenskaper, tilldess en fin ssö började falla och som den slog de ridande rätt i ansigtet, blef det angenämare att tiga än att prata. De voro snart vid pyramiden och så tätt hade snön fallit, att marken redan var hvit. Hvita vo:o äfven stam och grenar af träden it den sida, hvarifrån vinden kom, och de reste sig spöklika i den gräbleka skymningsstunden. Pataud, din gamla tok, hvarför stannade da inte hemma ? frågade Pierre, då deredo .värs öfver dea öppna planen och -togo väsen till en annan allb. Säg mig hvarför du skulle ut, gammal och krasslig som du är, min gosse?, Pataud hade skällt några gånger till svar på sin herres tilltal, då han tvärt stannade och lät höra ett djupt morrande. De båda ryttarne stannade, vexlade en blick och sågo sig forskande omkring, men allen var hvit at nyfallen snö och alldeles ödslig. Jag önskar han hade sitt halsband på sig, sade Pierre. Pataud morrade ånyo och håret reste sig på hans rygg. Får han pu se en varg och sprioger på honom, så blir han biten i strupen, sade Pierre. Pataud, kom hit! — kom hit, säser jag!