Aftonbladet – 19 november 1870, sida 2

se bestens kropp, gissade jag att han ej kund vara på mera än femton stegs båll. Ja giek så rätt upp emot honom ännu en gång men den bofven var väl hungrig kan jag tro ty ehuru han inte inväntade mig, gick hal baklänges, bara fot för fot. Jag stannade och hvad tror ni väl han då gjorde, mon sieur Charles? Jo, han satte sig och såg på mig och slickade sig om munnen.o Jag tyckte ni sade det var mörkt, Pierre. Så var det ock, svarade Pierre mec orubbad fattoving, men månen var uppgången och lyste just fram mellan träden för att jag skulle se den stora, taggiga bester sitta på hasorna och titta på mig. Aldrig ha sådana ögon funnits som hans, — jag säger er att glödande köl äro ett intet mot dem. Jag tog ett steg framåt; han rörde sig inte. Jag tog ännu ett steg; han reste sig; — ännu ett; ban kom emot mig. — Jag jagade en kula genom skallen på honom som tog bort båda ögonen, lika fermt, som man blåser ut ett ljus. Nå, — sanningen bör äras och jag vill. inte förneka densamma; jag gick, och s:g mig aldrig en gång tillbaka, och då jag fått reda på mina kamrater och de vände om igen med mig och fingo se den största varg som någonsin funnits här på orten ligga död och stelnad tvärs öfver vägen, började jag skaka som om jag haft frossan, gick så hem, lade mig till sängs och låg sjuk en veckas tid. Och den vargen påstods vara Baptistes far.n Baptiste byser således ärftligt groll mot er, sade mr Meredith. Han gör så, monsieur Charles, och jag vågar påstå att han visade detta, då han och jag et: år senare håde en dust med hvarundra. Jag har den tro, att djuren ha en stor del merå förstånd än hvad vi tro dem om. Och nu tror jag det blir bäst att jag