Aftonbladet – 19 november 1870, sida 2

städes. Jag påminner mig ännu, att mir näsa sved som om hon varit skrapad mec en kni4 Som skegen ginade oeh gaf mig skydd, lät jag de ötriga gå på och vek sjel at åt detta hållet, fast ett stycke längre ned Jag hade inte gått länge förrän jag hörde det prassla i ett svår till höger. Jag vände mig dit cch såg ett par ögon som två glödande kol i ett mörkt rom. Langlois hade den tiden en stor, stark hund, som alltid vilie efter mig och som varit med oss på j-gten. Jag var viss på att det var han Det här är inte din väg, Scaramouche sade jag; gå tillbaka!s Men hundar äro egensinniga, just som vi alla, och kräket ville inte låta af med att följa efter mig. Jag gick på utan att vidare bry mig om honom. men efter något såg jag mig åter tillbaka; — Scaramouche var då mycket närmare än förat.. Jag stannade och hvisslade, men ingen Scaramouche kom med höga hopp och skällande till mig. Ser ni, berre, då brjade jeg ana att det inte stod rätt till. Jag var bara femton år och alldeles ensam, och i skogen blef allt mörkare och mörkare. Jag gick rätt upp till odjuret; det vände sig om och flydde. Jag hörde grenar och qvistar knaka och jeg spände ögonen i busksnåret, men ingen syntes till. Jeg hoppades att vara besten qvitt, ty, som ni sjelf vet, monsieur Charles, så ifall man inte släpper honom inpå lifvet, är vargen en feg pultron och ingen farlig fiende till menniskor. Jag var likväl, som jag nämnt, bara pojken ceh åsynen ai vargen hade väl gjort mig yr i bufvudet, ty jag fann att jag kommit vilse. Jag ropade och hvisslade och ropade ännu en gång. Intet svar. Ingen af kamraterna hade heller sett mig vika af inåt skogen. Men se, se! der hade jag de brinnande ögonen igen, och denna gång, eburu det pu var för mörkt att