Aftonbladet – 17 november 1870, sida 2

Må varayatt det ej är så roligtatt bänvga mö en vägg eller att stå i en nisch — stäfdon på ett ben — i några sekler, men detta äl! små obehag, som man får fiuna sig uti, då man har den äran stt vara en skönhet eller en ryktbar personlighet. Charlie, förklara detta för mig, inföll bäl de IEpine och räckte b-odernp Bit Hon önskade upplysningar rörande en dunkel, geologisk fråga. Det fanns ganska fö ämnen för studier, som hon icke kastade sig in uti, och ettsamtal följde mellan benine och brodern för hvilket Silvia saknade all intresse. Hon började således ånyo blicka ut genom fönstret och kände sig ännu mera ensam; än någonsin. Madame de VEpines få visiter bade länge sedan blifvit besvarade och dermed hade äfven sällskapsnöjena vid Saint Remy tyckts taga slut, såvidt de rörde slottets invånare. Det är alldeles som om jag vore i ett förtrolladt slott i en skog, tänkte Silvia; aldrig fara vi någonstädes och ingen kommer till oss. Hvad mr Meredith angår, förvånar det mig verkligen, att han i dag har kommit ihäg att jag finnes. Nu har han likväl redan glömt det. Hon kände sig något förtretad, och det ej för första gången på Josefines bror. Det hade utan tvifvel skänkt henne en viss tillfredsställelse att den smickrade och :bortfjäsade unga herrn fått en enkel och rättfram lexa af en hvarken rik eller särdeles. vacker italiensk flicka; men pådenna tillfredsstäl!else hade ett slags missnöje ganska snart följt. Hennes tillbakavisande förklaring tycktes icke verkat nedslående på mr Mereditb. Han hade under senaste tid viskerligen blifvit så tankspridd, att ban stundom knappt syntes märka att hon fanns, men