Aftonbladet – 16 november 1870, sida 2

som kallar mig till Paris öfver några dagar. Hans syster kastade en forskande blick på honom, hvilken han besvarade genom att lägga telegrammet i hennes hand. Jag är åter här i öfvermorgon, eller så omkring,, sade han, men nu måste jag genast resa, således farväll Han kysste henne och gick, med en så fullkomligt glad och obesvärad min, att madame de PEpine omöjligt kunde fatta huruvida Silvia Nardis afslag grämde honom, eller ej. Led hans hjerta af ett djupare sår än hvad han: ville visa, ens för sin systers ömma blick? Var han verkligen en sådan stoiker, att han kunde gå miste-ös-den qvinna. han älskade och le åt sin otur? Eller gömde sig inom hoc nom något: hemligt hopp, doldt och outtaladt, som triumferade öfver nuvarande motstånd och hviskade om framtida seger? Ma: dame de IEpine kunde ej säga huru dermed förhöll sig. Såvidt hon visste, Hade hennes bror icke ett kallt hjerta, endast mycken sjelfbeherrskning. Såvidt hon äfven visste, var Silvia hans första kärlek. Besynnerligt var att han förblifvit kallsinnig för den vackra, högborna och graciösa Ada Gray, och nu inom ett ögonblick gick och förälskade sig i en sådan liten halfvild varelse. Och min tro är, att han trots allt hvad han sagt ändå är förtvifladt kär i henne! tänkte madamde IEpine, då den lilla, halfvilda varelsen, som sett mr Meredith resa bort, nu: kom tillbaka med sin arbetskorg svängande i hånden. Madame de TEpine yttrade att börja med ingenting om det ämne som för närvarande npptogalla hennes tankar; då hon slutligen upptog det, var det snarare blott en framkastad vink om att hon hoppades hvad-som händt ej skulle väcka något. obehag hos Silvia. a ilvig Nardi hade deremotaldrig-i sitt lif