Aftonbladet – 15 november 1870, sida 2

måste till någon grad misshaga Charles Merediths syster. Min lilla, kära Silvia, sade Josefine, i det hon lade armen kring Silvias lif och såg ömt på henne, det är helt naturligt att du inte kan sjelf fatta dina känslor och jag har ingen rättighet att söka utforska dem, men o! att du kunde älska honom — om du det kunde! — huru lyckliga både han och jag skulle blifva. Han har talat med dig, inföll Silvia med ett litet missnöje. Nej, han hade inte talat, svarade madame de IEpine, hon hade ej ens sett honom ännu i dag, men Silvia var henne ganska kär och brodern var henne mera dyrbar än hon ens kunde uttrycka, Silvia hörde henne och såg på marken, på träden, på allt utom på madame: de YEpine; efter ett ögonblick svarade hon bestämdt: Jag kan aldrig få tycke för honom., Aldrig! upprepade madame de YEpine, synbart bedröfvad. du. vill då inte blifva min syster, Silvia? Ordet syster rörde Silvia djupt. Hennes läppar darrade, blicken blef dunkel och hon lindade armarne kring madame de VEpines hals i det hon utbrast: O, hur jag önskar att jag kunde det — men jag kan inte — jag kan det i sanning intel Madame de IEpine suckade. Det fanns således intet hopp om att dessa två, hennes bror och hennes vän skulle räcka hvarandra handen och vandra tillsammans på lifvets ömsom jemna, ömsom besvärliga väg. Charhs skuile kunna göra ett i verldsligt afse-nde vida bättre val, men kunde han väl finna en brad som behagade honom så väl som Silvia? Hon kände sig både bedröfvad och nedstämd,