Aftonbladet – 14 november 1870, sida 3

de närbelägna krogarne. Vare härmed hura som helst — de drucko om tappert och stökade till. på ett förfärligt sätt i de lysande rummen i Hötel de Ville. De spillde vin här och bläck der, sleto sönder de dyrbara gardinerna, sofftäckena och mattorna, spottade öfverallt, sönderbröto stolskarmar, krossade speglar, togo allting på borden som kunde tagas och öfverhöljde sammetsmattorna med cigarrstumpar, smuts och en ofantlig massa sönderrifvet papper. Anförarne utfärdade för syns skull sina order och alla diskuterade i en vild korus af röster. Den ene skrek åt den andre, och ingen var i stånd att göra sig hörd i denna tryckande atmosfer. Menkl.11voro truppernas alla vigtigadispositioner afslutade och allt var färdigt till handling. Jules Ferry begaf sig då med sina garden till: porten af Hötel de Ville nära kyrkan St Gervais. Han tillkännagaf för dem som voro derinne, att Hötel de Ville var inneslutet, att han uppfordrade alla att gifva sig och att hän isynnerhet yrkade på frigifvandet af regeringsmedlemmarne Jules Favre, Jules Simon, Garnier Pagås och ännu flere som höllos fångna. Man svarade honom med två skott från de öfre fönsterna; men som de icke orde någon skada, kan man, för att tyda allt till det bästa, antaga, att de voro skjutna i luften och endast ämnade att vara en hotelse. Jules Ferry betalade icke med lika mynt, ty han var angelägen att undvika blodsutgjutelse och förlitade sig på sin styrka. Nu, kom I Delescluze ned för att parlamentera och påI stod, att löften blifvit gifna af Jules Ferry, hvilket denne å sin sida förnekade, sägande, latt om några löften blifvit gjorda under såIdana omständigheter kunde de icke anses bindäride. Ferry visade ett undransvärdt tålaImod mot dessa missledda menniskor; men Blanqui och hans män ville icke gerna gifva vika. De hade en sjuklig åtrå efter makten och voro sena att gifva efter. Ferry sade dem, att hanicke ville bruka våld; men att han med säkerhet skalle göra. det om regeringens medlemmar icke sattes på fri fot. Man underrättade honom till svar, att om man gjorde något försök att använda: våld skulle Jules Favre ögonblickHet blifva skjuten. Man svarade åter att detta var ett spel som de ej kunde vinna på, och att om något hände någon medlem at regeringen skulle flere hundra af Blenquis vänner Jä lida derför. Detta slags parlämsnterande. fortgick i två timmar — två långa, tråkiga timmar för oss som stodo utanför och som funno allting stilla och färglöst I— intet tecken till lif utom rörelsen af skuggorna mot jalusierna och dessa jalusiers uudanskjutande: gång efter annan af personer, som vöro oroliga att få veta hvad som föregick utanför. Det såg ut gom om ingenting skulle bli gjordt. Jules Ferry och nationalgerdet syntes böjda för planen att helt enkelt bungra ut Hötel de Ville som tyskarna söka hupgra Jut Paris, och som denna politik, hurn lyc osam den än kunde bli, var något tröttande I för. en åskådare, fann jag mitt tålamod muttömåt och -gick hem. Jag hade knappast llemnat platsen — kl. var I på morgonen — då Jules Ferry fann att hans tålamod också var uttömdt och han beslöt att anfalla Hötel de: Ville, En afdelning mobilgarde. beordrades. att bana sigväg in i stadshuset genom en underjordisk gång från den närbelägna Caserne Napoleon och Ferry sjelf, i spetsen för detechementer. af tre olika nationälgardesbataljoner, inträngde istadshuset. Djerfbet-:och beslutsamhet viona elltid spelet i Paris; Det är ett: ofantligt larmande, men ingen synnerlig lust att strida. Den som med energi sätter ned foten i marken skall alltid finna att han. efter behag kan göra eller omintetgöra en-revolution. Jules Farry banade sig-utan svårighet väg in i stadshuset. Det var som att sticka hål på en blåsa, Upproret föll ihop. Regerivgens medlemmar, utmattade af hunger och trötta af talande, voro. fria, och Blanqui var glad att komma undan under betäckning af general Tamisier, som varit hans fånge. Emellan kl. 3 och 4 på morgonen var Höåtel de Ville befriadt från den folkmassa som nedsudlat detoch som nära nog. lyckate ruinera Frankrike för alttid. Et anvan korrespondent tilt Timesuttrycker sin förvåning öfver det lugn som redan dagen: efter. den misslyckade kuppen åter räddei Paris samt den sjolibeherrskning paTisarna vid-detta tillfälle lagt i dagen. I dag. på -morgonen,, skrifver han den 1:a, rådde det fullkomligaste lugn öfverallt. Gitor och menniskor ha samma utseende som om gårdagens: statskupp vore en händelse som redan: -tillbörde historien och af hvars omedelbara verkningar man hade lika litet ait frukta sömaf-ministören Olliviers och kejsardömets störtande. Hvad som är ännu underbararer både revolation och kontrarevolution verkställdes, så vidt jag kunnat inhemta, utan förlust af ett enda menniskolif. De äro säkerligen ett utorhordentligt folk. dessa parisare, Deras sjelfbeherrskning: den 4 September, förenad som hön var med det starkaste politiska intresse och entusiasm, förvånade välden, men jag anser deras håällving i går som nästan ännu märkvärdigare, om ej ännu mera värd beundran. . Med de starkast möjliga anledningar till borgerlig strid, lyckades de icke desto mindre hålla sin fasta föresats att ej fäkta i fiendens åsyn. Sjelfva den upproriska minoriteten, hvars djerfva försök att störta regeringen så när vållat blodsutpgjatelse, och måhända anarki, förtjenar loford härför, huru fördömligt dess handlingssätt för öfrigt må ha varit, Dess chefor sakna ej racd. Den mest framstående i gårdagens affär, Fiourens, är tapper ända till öfverdåd, och att gårdagens statskupp först gjordes och sedan omintetgjordes så lugut bår! sännolikt till ej ringa grad sin grund i häns beslut att helåre uppoffra sina planer och utsätta sig för ett fiasco än att låta det gå till: blodsutgjutelse. Han hade möjligen invaggat sig: i hoppet att hans revolution skulle, islikhet med den af den 4 September, kunna göras med glacehandskar och rosenvattor, om han begagnade sig af det rätta ögonblicket, och det fattades ej heller mycket att han hade lyckats. ER ff POP KD RA OS NN PR DANMARK. Regeringens förslag till lag sne RA RAR L LA Is