Aftonbladet – 12 november 1870, sida 3

I genom studiet af samlingarne. Att den kor tiden blef väl begagnad i sistnämnda afse ende, synes af referater i utländska blad, oc flera af de främmande vetenskapsmänne funno sig till och med föranlåtna att förläng sitt uppehåll i Kjöbenhavn, för att ytterligar studera museerna. När man vill lära sig at tyda det språk, säger ytterligare förf., sor j talas af de stumma vitnena från mennisko slägtets första utvecklingsperioder, är det nöd vändigt att oupphörligt sammanställa fynde med hvarandra, hvarvid det ena ofta på de märkligaste sätt kan tjena att fönklara de andra, Derför måste arkeologerna träda ständig vexelverkan med hvarandra, men de är icke nog att sådana förbindelser underhål las på afstånd — ja, vore det till och med möj: ligt att man kunde få beskrifningar och afbildniogar öfver hvart enda fynd och att verlden toge kännedom om alla dessa beskrifningar och afbildningar, så vore dock dermed icke: åvägabragt ett tillräckligt material för att studera arkeologi. Ty denna vetenskap kan idkas blott på samma sätt som naturvetenskaperna, mnemligen genom iakttagelser i första hand; man blir annars beroende af andras undersökningar och är alltjemnt utsatt för misstag. Man känner icke ett fornsaksfynd fullständigt förr än man sjelf sett det. Ofta kan ett till utseendet obetydligt föremål, som kanske icke engång befunnits värdigt att afbildas, gifva den: jemförande forskningen ytterst vigtiga upplysningar. Och det bör icke glömmas, hurn nytt hela detta studiom är, och buruledes flera af de vid mötet närvarande, som i sina respektive hemland ännu stå ensamma i dessa sträfvanden, väl kunde ha skäl att önska en noggrannare bekanskap med-den i norden följda arkeologiska metoden, för att icke riskera att gå alltför dristigt framåt och göra. sig skyldiga:tillsamma misstag, som fordom bragt denna vetenskap i så afgjord misskredit. Att saken bedrifves med itver, visar sig. bland annat af. den omständigheten att man ämnar hålla sådana möten hvarje Ar, och man kan då förnuftigtvis icke heller vänta, att hvarje möte skulle betecknas af epokgörande framsteg. Till sist framhåller förf. den. stora betydelse kongressen haft för de nordiska länlerna. och. isynnerhet för , Danmark genom len sympati, som genom detta möte vunnits hela Europa. Och de i sanning betydande patriotiska offer man hemburit för att berämja kongressens ändamål, hafva icke skett förgätves och hafva efterlemnat ett behagligt ntryck af. hvad ett litet folk förmår uträtta genom enighet och kraft. Vi afsluta vår öfversigt i det vi omnämna en liten prydlig bok i fickformat, kallad Lede råd i Nordens Gudeläre, at Frederik Barfod. Förf. bekänner sig af själ och hjerta till den 3rundtvigska teorien, hvilken, som: bekant, oekämpar den äldre natursyniboliska uppattningen af nordens gudalära. öch i stället ill deri finna en kedja af karsktersidealer, varigenom ett folk; söm utmärker sig för raftig sjelfbestämning och djup tånkegång, ar utpräglat hvad som till en början blott lunkelt hvilade i dess själ. Och vid denna örklaring af nordiska mytologien knyter srundtvig sitt starka hopp om de nordiska albanae fun 4id