Aftonbladet – 12 november 1870, sida 2

med största flit. Hvad kunde de ha tvistat om och hvarför i all verlden hade de fallit på en så tokig id6 som att taga humör? Älskande tvista med hvarandra och tycka om att göra det; — ja man kan säga det hör kärleken till att råka i oenighet och försonas; men dessa två voro icke älskande och behöfde ju ej taga sin tillflykt till så förtviflade mesyrer för att göra lifvet angenämt. Så förarligt! tänkte kaptenen och kastade ännu en blick på dem. I hans ungdom tänkte en vacker flicka och en hygglig ung karlaldrig på att söka gräl med hvarandra; det var en gifven sak att de voro vänner. Förhöll det sig verkligen så, som några filosofer påstodo, att allting här i verlden försämras? Och gällde detta äfven rörande det med naturen öfverensstämmande behag som unga menniskor förr i verlden funno i hvarandras sällskap? Kaptenen suckade både djupt och högt vid denna föreställning. Hans dotter såg upp på honom, men de båda fienderna rörde sig icke. Kaptenen höjde sina buskiga ögonbryn, sköt fram nedra läppen och ryckte på axlarne, härmed betecknande att förhållandet var högst betänkligt mellan Silvia och Charlie. Madame de YEpine fäste en lång och orolig blick på det unga paret samt sänkte derpå ånyo sina ögon till boken, hvari hon läste. Det är kallt i qväll, sade kaptenen och gnuggade händerna samt lade dem på sina knän och såg sig om, liksom han hade väntat på ett svar. Det enda han erhöll, var af hans dotter: Det är kyligt, sade hon. De andra talade icke; den ene läste den andra virkade. Kaptenen stirrade på dem och gjorde hotande tecken med sina ögonbryn åt sin dotter, hvilket skulle betyda så