Aftonbladet – 12 november 1870, sida 2

November herrskade i Marseille en frukansvärd jäsniog. Amerikanaren Train, en ansman, som sedan flera år är bostt i San rancisco, men nu hemkommit för att ställa ll det gamla fäderneslandets tjenst sitt lif, n törmögenhet och sina råd, hade i ett vöte i Alhambraklubben erbjudit Frankrike tuserets svärd. På samma gång fordrade refekten Delpech af regeringen i Tours de idsträcktaste follmakter, som dock vägraes honom. Såväl han som Esquiros, Mareilles diktator, ingåfvo då sitt afsked, hvarå en demonstration egde rum för att bedja em taga det tillbaka. De vägrade dock ch förklarade att de stodo fast vid sitt belut. Detta gjorde de åock blott för skens skull, y man ville att agitationen skulle ökas, då et låg i ledarnes afsigt att upplösa municialrådet, som visat sig ljumt och den 1 Noember skulle sammanträda. Omkring kl. 2 lef derför stadshuset anfallet, municipalrådet pplöst och ersatt med en kommission. De rån stadshuset fördrifna ledamöterna af muicipalrådet församlade sig dock hos general Marie, stadens öfverkommendant, och uppordrade honom att åter sätta dem i besitting af stadshuset. Delpech lät nu riasken alla, och då municipalråden ankommo till tadshuset erforo de att prefekten godkänt ipplösningen. På aftonen skickade general Marie till tidningarne en depesch från Gametta, som proklamerade belägringstillståndet Marseille under nämnde generals öfverbeäl till) den till prefekt öfver departemenet Bouches du Rhöne utnämnde Alphonse sent hunne anlända, Men Delpech förbjöd lepeschens offentliggörande. Både han och ösquiros vägrade erkänna Gent, kallade garde civique till sitt bistånd, och Esquiros og regeringen öfver hela Ligue du Midi (sydförbundet) i sin haåd. En revolutionär komnun installerade sig i stadshuset under Ca:assonnes presidium och utfärdade genast ett manifest hvari förkunnades, att den hade till syfte franska republikens frälsning, att muvicipalrådet visat sig denna uppgift ej vuxet och att folket ersatt det med en revolutionär kommun, som skulle bandla med energi. Emellertid anlände Gent och begaf sig genast till prefekthotellet. Rörelsens ledare voro der församlade. Gent uppfordrades att ngifva sitt afsked och sluta sig till Esquiros. Men då den nye prefekten vägrade, så aflossades mot honom ett skott, hvilket, om också ej farligt, sårade honom i underlifvet. Esquiros förblef fortfarande vid styret. Cluseret synes verkligen ha blifvit utnämnd till syd-ligans öfverbefälhafvare. Åtminstone har han från Marseille utfärdat tre proklamationer, hvari han kallar sig general commendant en chef. En af dem, den till Marseilles invånare, börjar så: Tack vare sydligans energiska uppträdande, men framför allt Marseilles patriotiska initiativ, skall det republikanska Frankrike omsider få en republikansk arme. Kallad af folkets vilja att föra henne an, skall jag fylla mitt uppdra och rättfärdiga hennes förtroende. Jag skal veta att upprätthålla ordningen och discilinen, ty tjagu års krig i Afrika, Krim, talien, Amerika ha lärt mig att utan disciplin och utan organisation armåer endast äro hjordar so. ledas till slagtbänken. Man har tillräckligt talat om rättigheter, låtom oss tala om pligt, och låtom oss förstå att uppfylla henne ! I slutet af proklamationen, som är daterad den 1 Nov., tillkännager han, att första brigaden af Marseilleärmen skulle lemna staden följande söndag. Äfven i Algier: ha revolutionära rörelser egt ram, som ledt dertill att militärguvenören general Valsin Estherhazy måst nedlägga styrelsen, som öfvertapits af stadens kommunalråd. Den af provisoriska regeringen utnämnde generalkommissarien i Algier Henri Didier hade ännu ej hunnit dit anlända. Lugnet i Paris har, såvidt man i Tours visste, sedan den 1 Nov. ej blifvit stördt. Sistnämnde dag på aftonen mottog den hos Trochu församlade regeringen nationalgardets lyckönskan. Trochu tackade på regeringens vägnar och yttrade dervid: Endast republiken kan rädda er, om ni förstör henne, skola ni gå under med henne. General Clement Thomas är utnämnd till sekundcehef för nationalgardet. Den af telegrafen omnämnda dagorder som Trochu den I Nov. utfärdade till nationalgardet var af följande lydelse: Eder fasta hållning har räddat republiken från en stor politisk förödmjukelse, kanhända från en stor social fara och helt säkert från förstöringen af våra försvarskrafter. Olyckan vid Metz, som var förutsedd, men högst sorglig, har ganska rättmätigt oroat sinnena och fördubblat det allmänna bekymret; och i denna sak har man mot styrelsen för nationalförsvaret framkastat den beskyllningen, att hon var underkunnig derom, men dolde den för Paris befolkning, ehuru vi — jag försäkrar det — först den 30 på aftonen erhöllo första underrättelsen derom. Det är sannt, att ryktet derom blifvit utspridt genom de preussiska förposterna för två dagar sedan. Men fienden har vant oss vid så många falska underrättelser, att vi vägra tro dana Den sorgliga händelsen i Le Bourget, som tillkommit genom en trupps hållning, hvilken, efter att hafva öfverraskat fienden, alldeles uraktlåtit att iakttaga vaksamhet, bar gjort ett djupt intryck på den allmänna meningen. Slutligen har förslaget om en vapenhvila, som oförmodadt framställdes af de neutrala makterna, mot all ganning och all rättvisa blifvit uttolkadt: som förebud till en kapitulation, ehuru det var en gärd åt pariserbefolkningens hållning och försvarets ihärdighet. Detta förslag var ärofullt för oss; styrelsen sjelf framställde vilkoren derför i ordalag, som syntes henne bestämda och värdiga. Hon uppstälde åtminstone en utsträckniug af tjugofem dagar, Paris förnyade proviantering under denna tid och rättighet för invånarne i alla franska departement att deltaga i valen till nationalförsamingen. Det var långt ifrån de vapenstilleståndsvilkor, som fiendeniförut erbjudit oss: en vapenhvila på ifyråtioåtta timmar och några ganska inskränkta meddeianden med landsorten för att förbereda valen; ingen proviantering; pant af befästad plats; förbud för medborgarne i Elsass och Lothringen att deltaga i valen till nationalrepresentationen. Den i dag erbjudna vapenhvilan medgifver andra fördelar, hvaraf Paris lätteligen kan begagna sig, utan att det behöfs här upprepa dem. Och detta är hvad man förebrår styrelsen som en svaghet, ja kanske som ett förräderi af nationalförsvarsre