Aftonbladet – 12 november 1870, sida 2

den hon, enligt italienskt bruk, ödmjukt kysst; men då han såg hennes lilla, tårdränkta an-—sigte, veknade hans bjerta, han gjorde ett tecken, hon hoppade upp i hans armar och då hon kysste och kysstes — o, hvilken ljuf känsla af försoning, af seger, af kärlek och ömhet hade ej genomströmmat hela :hennes varelse! Och nu var allt. detta förbi; de tvenne varelser, som älskat henne så. varmt, lågo i grafven och jemte dem var försvunnen den kärleksfulla fördragsamhet som vi aldrig kunna hoppas vinna al främlingar, ehuru lätta våra förbrytelser ock må vara. Ja, de ömma föräldrarna sofvo nu i en gammal italiensk campo sänto, omgifven af medeltidsarkader der höga, smärta cypresser kastade långa skuggor öfver gratstenen. På stenen var hugget ett adligt vapen och en lång, latinsk inskrift. . Gräset växte grönt och friskt deromkring och Silvia tyckte att dem blå himlen blickade kärleksfullt ned på graf. ven, då hon sista gången var der, och för alltid sade denna plats farväl, ionan hon for till Rom och Palazzo Nardi. Bilvia var nem-ligen icke född romarinna, men kallade sig så, på grund af sitt tidiga upptagande som dotter af Rom. Och äfven i det gamla praktfulla palats, der hennes första ungdom för flutit, hade hon funnit godhet och öfverseende. Nu deremot hade hennes erkärmande af att hon felat blifvit bemött med kylig artighet; hon kände detta djupt, — hon erkände att hon haft orätt, mena ehurn ingaunda af ett bittert sinne, gaf hon äfven de rhälanden hvari hon Lblifvit satt, mycken skul