Aftonbladet – 12 november 1870, sida 2

Minnen från striderna kring Sedan. Pastor F. Puauz andra föredrag. Samma känsla af oro, hvaraf jag betogs, då jag för några dagar sedan för er i stora drag skildrade detta olyckliga fälttågs början, intager mig ännu merai detta ögonblick, ty framför mig sväfvar minnet af Sedan: 5edan, detta namn, som ensamt för sig säger mer än det lifligaste uttryck af den djupaste smärta. Anstår det en fransman att frammana sådana minnen och ånyo föttälja den sorgliga historien om dem? Denna fråga har jag gjort mig på fullaste allvar, och om något tvifvel hade uppstått i min själ, skulle jag, det försäkrar jag, icke tvekat att iakttaga tystnad. Genom en erfarenhet, hvilken tillhör de första lika väl som de sista dagarne i lifvet, brukar man säga och vill också gerna tro, att tystnaden bör vara olyckans sannskyldige följeslagare. Smärtan söker enslighet, glädjen gifver sig luft i det yttre. Hvad som eger sin riktighet i afseende på det. inre lifvet, slår det väl äfven in pa det offentliga? För vår del kunna vi ej tro; det. Det är ett folk värdigt att mäta sig med olyckan och att se henne i ansigtet. Hade icke vår skald rätt, då dessa stolta ord flöto ur hans bjerta: i Rien ne nous rend si grands qwune grande doulevr. Den, som aldrig lidit, känner ej lifvet och kan ej tala derom; vi äro födde för att lida, och på denna jorden tyckes det, som om snillet ej kunde finna sitt. högsta uttryck förr, än det bekommit olyckans helgade gloria. En olyckstimme har slagit för oss, pröfningens tid har kommit: för värt fädernesland; är det då på sin plats att tiga, att glömma? Nej, mer än någonsin måste vi tala, måste vi af olyckan inhenita de stora lärdomar, som hon ensam kan gifva. Olyckliga de folk, som icke med ifrig omsorg bevara minnet af prötningarne och som endast vilja tänka på sina triumfer! Ack, för min del är jag afundsam öm min smärta, och jag fruktar ej att ännu ytterligare lida deraf; kan jag väl lefva utan henne, är väl minnet deraf så svagt, att. det kan lemna mig ett enda ögonblick! Hvad jag: i denna stund önpskar och djerfves hoppas, det är, att föderneslandets själ må vibrera i min själ, det är att hela denna smärta må genomtränga mina ord, äfven om den söndersliter mitt hjerta; men äfven att de stora förhoppningar, som lifva det, må lysa fram i dessa ord och i dem finna sitt heliga uttryck. Om I kommit hit i förhoppning att få höra nya detaljer, skolen I bli svikna-i er förväntön; jag har sett mindre än många andra, och jag bekänner, att jag icke har någon af de egenskaper, som tillhöra krönikeskrifvarer, och: för att vara uppriktig, är det icke min afsigt att tillfredsställa nyfikenheten, men min önskan att väcka sympati. Under de första dagarne af Vouzierss ockupation lemnade mig stadens maire, med hvilken jag kuutit en närmare bekantskap, ett bref och sade till mig: sHär är en god gerning att göra En kapten, regementsadjutant vid 68:de lnieregementet bad honom enträget att skicka någon till honom i en sliten köpivg i trakten, der han låg. qvar för en blessyr, som han fått i en arrieregardesstrid.. Följande dagen begaf jag mig i sällskap med en af våra skickligaste läkare på väg att uppsöka vär sårade. Jag hade så mycket hellre samtyckt till. besöket, som jag skulle färdas fram samma väg, på hvilken den tyska armön hade förföljt den franska. Vi visste då ingenting om hvad som tilldrog sig, och vi afvaktade utgången :med en oro, som uppstår vid farhågan för händelser, hvilka kunna afgörå en nations öden. Det finns få så kuperade: och så lätt försvarade trakter i vårt Frankrike, som Ardennerna, hvilka alltsedan Cesars tidha varit vitne till så många strider. Jag är-också öfvertygad, att detta fälttåg skall vara en af de mest förvånande öfverraskniogar, som en militär kan få erfara. Man kan med skäl påstå, att vid hvarje steg bar naturen sjelf åragit försorg om förskansningar åt fäderneslandets försvarare. An är det pass, som, beherrskade af batterier, skulle kunna hejda en hel armå, än höjder, som dominera slätter, så till sägandes verkliga, ointagliga citadell, än slutligen ofantliga skogar, som kunna lemna skydd åt armöer, och hvilka zenomskäras af vägar i rät vinkel och följaktligen äro mycket lätta att försvara. Det ser ut, som om fransmännen under detta fälttåg icke brytt sig om att begagna sig af dessa ypperliga försvarsmedel, utan lemnat dem åt tyskarne, som, alltid mera förutse