Aftonbladet – 11 november 1870, sida 2

svaga sida och detta kom .Silvia-snart i tillälle att inse. Han påtvingade henne icke in öfvertygelse; han yttrade den ej ens oföräckt, men hon var för snabbtänkt, för klarsynt, för att icke af mänga olika tecken inna det. Samma eftermiddag blef hennes misstankar visshet. Hon stod till en del lold i en af salongens djupa fönstersmygar och såg på regnet, som åter tätt och enformigt börjat falla. De aflöfvade träden sågo våta och frusna ut; på terrassen hade små vattenpussar samlat sig i de nötta stenarnas irholkningar och. den igenmulna himmelen vaf intet hopp att det snart skulle klarna. Men Silvia kände sig ej det ringaste nedstämd; hon egde en Fata Morgana till sitt förfogande och Jjusa uppenbarelser sväfvade en efter annan förbi hennes inre blick. I salongen herrskade mycken tystnad. Madame le PEpine och hennes far sutto nära eldstaden, sysselsatta med läsning, då dörren öppnades och mr Meredith kom in. Det var förträffligt att du kom, Charlie, ropade hans styffader honom till mötes med den största förnöjelse; hörsnusbara pådenna strof af Plutark; — det är hans lefnadsteck-: ning öfver Lucullus. Ah, . du store, gamle Plutark I fortfor kaptenen och slog-handen med kraft i qvartvolymen. Jag skulle inte kucna lefva utan honom! Åhjo, det kunde ni nog göra, svarade mr RR godmodigt; och utan Laucullus med. Charlie, du är en hedningl Är ja g det, z hoppas jag ock att så förblifva till min död. Om någonting kan göra mig stolt, så är det vissheten att jag aldrig har böjt knä för den gamla bedragerskan Rom, men ända ifrån det-jag: var en skolgosse afskytt henne Silvia, som nu hört nog, steg fram från sin