Aftonbladet – 10 november 1870, sida 3

å larmen förr än denna hade öfvergått till venstra aI stranden af Mosel. . wr) Denna rörelse, hvars vigt marskalk Bazaine fullt 1 l uppskattade, påskyndades af kejsaren så mycket I som möjligt, men det dåliga vädret och belamrinle I gen af bagaget fördröjde dess hastiga utförande. 1) Anländ till Gravelotte beslöt kejsaren att gå lI före armån till Chalons, då han icke förutsåg en hlallmän batalj och endast väntade partiella skär!mytslingar, som kunde fördröja armåns marsch. lHan lemnade Gravelotte den 16 Augusti och pas3 serade öfver Conflans och Etain utan att möta en ;enda fiende på sin väg. Den oafbrutna följden af a olyckor hade åstadkommit ett starkt intryck i e i Paris, och ministrarne, missmodiga öfver denna I ställning, hade trott att till en viss punkt de kunde n frikalla sig sjelfva från den konstitutionella myndighet, som tillkom kejsaren allena, sedan han d hade gifvit kejsarinnan-regentinnan en begränsad e makt. De sammankallade derför kamrarne utan 4 ens en hemställan till kejsaren, och från tiden af deras sammanträden var det, såsom det alltid sker lunder allmänna olyckor, oppositionen som såg sitt inflytande växa, och som paralyserade majoritetens fosterlandskänsla samt regeringens åtgörande. Från denna tidpunkt tycktes ministrarne rädda för att uttala kejsarens namn; och han, som hade jlemnat armån och afsagt sig befälet endast i afjsigt att återtaga regeringens tyglar, upptäckte snart, att det skulle bli honom omöjligt att utspela den roll, som tillkom honom. När kejsaren anlände till lägret i Chalons, fann han derstädes hertigen af Magenta och general Trochu. Den senare hade af krigsministern blifvit utnämnd till befälhafvare öfver trupperna i lägret. Dessa begge generaler kallades af kejsarinnan till en rådplägning, vid hvilken dessutom voro närvarande pring Napoleon, general Schmitz (general Trochus stabschef) och general Berthaut, befälhafvare för mobila nationalgardet. Det beslöts, att kejsaren skulle utnämna general Trochu till befälhafvare öfver armån i Paris; att de vid Chalons samlade trupperna skulle dragas mot hufvudstaden under general Mac Mahons befäl; att mobila nationalgardet skulle förläggas uti läger i S:t Maur vid Vincennes, samt att kejsaren skulle begifva sig till Paris, dit hans pligter kallade honom. När Togeringen erfor detta beslut, väckte det lifligt motstånd Åtskilliga invändningar framkastades. Paris., hette det, vär i fullständigt försvarsskick; dess garnison är manstark; Chalonsarmn bör användas för att bryta blokaden af Metz; mobila nationalgardet skulle bli en fara för hufvudstadens lugn; general Trochus karakter in:Iger intet förtroende: i få ord: kejsarens återkomst till Paris skulle tydas illa af allmänna meningen. ) Icke dess mindre beslöt regeringen utföra kej:Isarens befallningar, men frambärdade i sin åsigt, Jatt Bazaine borde bispringas. Men hertigen af : Magenta underrättade krigsministern, att marschen till Metz skulle vara en högst oförståndig operation, samt påpekade farorna af ett sådant företag. I sjelfva verket innebade de preussiska armåerna vid denna tid de två sidorna af en triangel, hvars tredje sida vi hade att marschera. Prins Fredrik Carl blokerade Metz med 210,000 man. Kronprinsen af Sachsen med 100,060 man innehade landet mellan belgiska gränsen och Verdun och stod med sin högra flygel i förbindelse med kronprinsen af Preussen, som i spetsen för 150,000 man hade uppslagit sitt högqvarter i Bar-le-Duc. Marskalken förklarade derför att han med ännu ofullkomligt organiserade trupper icke var villig att göra en ytterst farlig flankmarsch i åsynen af en till antalet mycket öfverlägsen fiende. Han tillkännagaf, att han var i begrepp att marschera till Reims, hvarifrån han kunde rycka vidare till Soissons eller Paris. Endast under hufvudstadens vallar, sade han, kan min armå, när den hvilat ut och reorganiserats, bli i stånd att bjuda fienden allvarligt motståpd. På grund häraf fördes armån till Reims den 21 och intog en ställning bakom staden. Men förnuftets röst fann döfva öron i Paris; man ville der vedervåga allt för att ingifva allmänna meningen det tomma hopp, att marskalk Bazaine ännu kunde bispringas, och från ministerkonseljen, med hvilken statsrådet och de begge kamrarnes presidenter förenat sig, fick hertigen af Magenta den mest pressande uppmaning att marschera till Metz. Marskalk Mac Mahbon, som framförallt är pPligtmenniska, lydde och beslöt att löpa den fara, som väntade honom. Någonting, som liknade en uppoffring för det allmänna bästa, var tilldragande för hans ädla själ, och hans smickrades af den tanke, att om han droge alla fiendens stridskrafter mot sig, skulle han för ögonblicket rädda hufvudstaden och gifva den tid att afsluta sina försvarganstalter. Hvad kejsaren angår, gjorde han intet motstånd. Det kunde icke falla honom in att motsätta sig regeringens och tsar ne Togentinnans åsigter, hvilken senare visat så mycket förstånd och kraft midt under de största svårigheter, ehuru han ansåg att hans inflytande var fullständigt tillintetgjordt, när han handlade hvarken som regeringena eller som armåns chef. Man beslöt att i egen person följa armåns rörelser, likväl till fullo ipseende, att om operationerna kröntes med framgång, skulle hela förtjensten häraf tillskrifvas kommenderande generalen, men att han, kejsaren, sjelf: skulle få bära ansvaret i händelse af motgång. Här torde vara på sin plats att påpeka af hvilka elementer Chalons-armån var sammansaåt. 1:sta kåren, hufvudsakligen bestående af regementen från Afrika, hade vid Freischweiler (Wörth) gifvit bevis på en hjeltemodig taj perhet, som endast fiendens öfverlägsna antal kun e betvinga. Under lifligt intryck af sitt nederlag och af preussisga artilleriets fruktansvärda veorkan kommo dessa trupper från slagföltet med missnöjda och upproriska känslor, som återtåget till Chalons samt långa oupphörliga marschur hade yiterligare förvärråt. Marskalk Mac Mabon blundade icke för detta faktum och ansåg, att, innan han förde dem på nytt i elden, vore det klokt att gifva dem hvila och tid nog att stärka sig efter nederlaget. Desse voro de äl ste af våra veteraner, och de hade till fullo rättfärdigat det ärofulla rykte, som med rätta tillkommer Afrikas soldater. Anblicken af deras modlöshet var för den öfriga armen desto farligare. 5:te kåren kände redan specielt inflytelsen häraf. Utmattad, liksom de andra, af ilmarscher, som fört dem från Bitche genom Vogeserna, öfver Neufobateau och Heute Marne, till lägret vid Chalong, hade åenna kår, utan strid, förlorat en del af sin ekipering och nästan hela sin tross. Dess utseende af likgiltighet och upplösning var egnadt att ingifva den lifligaste ängslan. T:de kåren, hvars sena organisation knappt var slutad, -hade icke uthärdat samma pröfningar rom de. begge -föregående; men i anseende till den långa marsch, som fört kåren från Belfort genom Paris till lägret vid Chalons, visade denicke önskig, sammanhållning, vad angår den nybildade 12:te kåren, innehöll den elementer af olika värde; 1:sta divisionen bestod af nya regementen, på hvilka vi hade skäl tt lita; 2:dra divisionen af fyra marschregemenen, bildade af fjerde-bataljoner,, med ofullstänlig stab, och med soldater, som aldrig lossat ett skott. ådje divisionen bestod af fyra marinregenenten, som stredo tappert vid Sedan, men, ovana, vid långa marscher, betäckte vägarne med efterlrifvare. , Sådana voro de trupper, hvilka det svåraste och arligaste föltiåg låg, (Forts.) VARSIN Ek vaser Hl Pl me: Kongl. teatrarne. K toatrarnes sknld visar sio vid canacta